måndag 31 december 2012

Bokiga mål 2013!

Jättemånga bokbloggare gör ju listor med bästa böcker 2012 och största överraskning och största besvikelse etc, etc.
   Men det kommer inte jag, eftersom jag började bokblogga det här året. 20:de maj om man ska vara exakt. Och jag vet, om man kollar nere på arkivet står det att jag började blogga här i mars, men det var för att jag förde över massa inlägg från min gamla blogg, och nej, det är inte lika komplicerat som det låter.
   Bloggen skapades 20:de maj. Punkt slut.
   Och det var inte förrän jag började bokblogga på riktigt som jag började tänka på vad jag läser, minnas vad jag läser, tänka på böcker dygnet runt, etc etc.
   Det har hänt väldigt mycket bokiga saker i mitt liv det här året, när jag tänker efter:
  • Jag började bokblogga.
  • Jag började följa fler bokbloggar.
  • Jag gjorde min bokhylla till en "förbjuden plats" (en plats där man måste ha tillåtelse för att vara.)
  • Jag började spendera i stort sett alla mina pengar på böcker.
  • Jag började läsa på engelska.
  • Jag träffade massa bokbloggare på bokmässan!
Fast det var förra året jag skrev min egna bok ;-)

Hur som helst, såna där inlägg om bästa lästa böcker och allt vad det är får nog vänta tills nästa år (för bloggen kommer fortfarande vara aktiv nästa år, det har jag bestämt.)

Här är i alla fall massa mål jag satt upp för 2013:
Läsa om 5 böcker
För att det är så kul att återuppleva bra böcker :)

Avsluta 3 påbörjade serier (Gäller dock inte om jag skulle påbörja en serie 2013 och läsa ut den. Måste vara en serie som var påbörjad någon gång mellan 1999-2012.)
Jag har alldeles för många oavslutade serier. Jag vill liksom kunna säga "Ja, den serien har jag läst!" istället för "Jag har börjat på den serien, men inte läst hela."
   Dock är det så mycket enklare att påbörja serier istället för att avsluta dem. Därför satte jag bara upp 3 som mål ;-)

Börja följa 10 nya bokbloggar
Det är inte alls mycket, med tanke på hur många oupptäckta det finns.

Läsa 5 tegelstenar (500 sidor eller mer.)
Bara ett kul mål :-)

Läsa 25 böcker på engelska
Skulle inte förvåna mig om jag läser mer på engelska än svenska under 2013.

Läsa totalt 65 böcker
Det är ju 52 veckor på ett år, så om jag läser en bok i veckan har jag läst 52 böcker, och jag läser för det mesta fler böcker i veckan.

Böcker jag måste läsa någon gång under året:
Unearthly
The Perks of Being a Wallflower
Anna Dressed in Blood
A Game of Thrones
City of Fallen Angel
Clockwork Angel
Incarnate
The Scorpio Races
Shadow Kiss
Blood Promise
The Iron Queen
The Iron Knight

Alla mål kommer ni kunna hitta här på stället där jag har massa sidor (vet inte vad det heter, riktigt. Men precis under headern, där!) Där kommer ni kunna se hur det går med målen :-)
   Jag kommer även börja med månadssammanfattningar nu :-)

Gott nytt år alla underbara bokbloggare och andra människor! ;-)

söndag 30 december 2012

Gästnovell: Björnklos Död

Jag tittade upp mot den mörka natthimlen. Stjärnorna lyste och såg nästan ut som små kristaller. Sjöblomma satt bredvid mig och stirrade på brasan utan att säga ett ord. Hon hade varit så ända sedan vi hade rymt från stammen. Jag kunde inte sätt fingret på det men jag antog att hon tänkte, antagligen på Björnklo som fortfarande var kvar där. Vi hade inte haft tid att väntat på honom när han föll efter att ha snubblat. Jag minns att Sjöblomma skrek efter honom men att jag drog henne med mig, han skrek åt henne att vi var tvungna att fortsätta ifall vi inte ville att dem skulle ta fast oss. Björklo hade rätt, vi kunde inte ha stannat.

Dessutom såg vi ju dem, medan vi sprang så tittade Sjöblomma hela tiden bakåt och när jag väl gjorde det så såg jag vad dem gjorde med Björnklo. Dom högg huvudet av honom. Björnklo är död, det är bara jag och Sjöblomma kvar. Jag vet att vi inte kan återvända, det ända som skulle hända skulle vara att vi sluttade som Björnklo, eller värre. Men det kommer bli svårt att klara sig, vårt största hopp är att hitta Natthimmels folket uppe i norr. Jag har hört att det är ditt alla som ”oss” tar vägen för att undkomma de som är ute efter oss.

Jag och Sjöblomma är inte som alla andra, Björnklo var inte heller som alla andra när han levde. Han var som oss en vattenbändare. Men där vi bodde, i en stam i söder, så förbjöds vattenbändning för länge sedan. Man dödade alla som man kunde hitta. Men både min familj, Sjöblommas och Björnklos överlevde. Det är därför vi blev vänner, vi var alla annorlunda. Vi längtade alla efter bättre liv, ett liv där vattenbändning inte var något man behövde dölja utan uppmuntrades av alla andra. Men när jag tänker efter kanske det hade vart bättre om vi aldrig vattenbänt.

Vi ville bara ha lite kul, men det slutade med att vi alla hamnade på ett konstigt ställe, man skulle kunna beskriva det som ett fängelse. Vi hade gått ganska långt bort från vår boplats bara för att kunna vara säkra på att ingen kunde se oss, sedan hade vi övat vattenbändning.  Men när vi var mitt uppe i det så kom jägare förbi. De hade antagligen varit ute och jagat. När de såg oss så tog dom oss tillfånga och förde oss till ”fängelset”.

Sedan hade vi ju flytt och nu satt jag och Sjöblomma här, ensamma i natten. Plötsligt slet Sjöblomma bort blicken från elden och tittade nu rakt på mig.

- Tror du verkligen att vi kommer komma till det norra folket?

- Du borde inte oroa dig så, Sjöblomma. Vem vet .... Jag tror vi kommer komma ditt. Kanske inte i morgon och kanske inte dagen efter det, men en dag kommer vi ditt. Du ska få se.
Sjöblomma tittade ner på sina händer, hennes lugg hängde ned över ögonen och skenet från elden gjorde så att hennes annars mörkbruna hår nu glänste i en brunröd nyans.

- Jag ....
Hon sa inget mer, hon kunde inte. Hon började gråta och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Skulle jag säga att allt skulle bli bra igen, att allt skulle bli som förut? Jag var ganska säker på att inget skulle kunna bli som det var förut. Jag kunde inte säga åt henne att skärpa sig och sluta bete sig som ett småbarn. Det var knappas hennes fel att Björnklo var död... Det var mitt.

- Det är mitt fel.
Sa jag och när jag väll insätt att jag sagt det högt så var det försent. Hon tog händerna och torkade bort tårarna och vände sig ännu en gång mot mig och mellan alla hickningar och snyftningar så tyckte jag höra henne säga ”Vad menar du med att det är ditt fel?”

Jag drog upp knäna mot hakan och berättade sedan allt, och då menar jag allt. Faktiskt blev det lite mer än jag tänkt mig. Jag berättade om att det var min idé att vattenbända, att det var jag som sa att vi skulle lämna Björnklo, att det var jag som ville fly. Allt var mitt fel och jag menade vart ända ord jag sa, men när jag var färdig tog Sjöblomma mina händer i sina och tittade rakt på mig med sina isblåa ögon.

- Det är inte ditt fel, inget av det här är ditt fel, Vargtass. Vi var alla med på det och vi visste alla vilka risker som fanns.
Jag tittade på Sjöblomma och jag kunde knappt andas, hur kunde hon påstå att inget var mitt fel?! Om inget var fel varför grät hon då?!

- Sjöblomma det är visst mitt fel och jag vet att du gråter för att du hatar mig och för att Björnklo är död och, och allt är mitt fel!!!

Jag trodde inte mina ögon och inte min kind för den delen heller. Sjöblomma slog just till mig. Jag kunde inte få fram ett ord. Jag bara satt där som förlamad, med tårar som frös till is och en röd kind. Jag kunde se att Sjöblomma var upprörd, vilket fick mig att känna mig ännu mer deprimerad än vad jag redan var. Sedan hände nästa grej som jag aldrig trodde att Sjöblomma skulle göra. Hon kysste mig och precis i samma sekund som hennes läppar mötte minna så var det som om allt annat försvann. Alla bekymmer, all oro, allt var helt plötsligt borta. När hon sedan lutade sig bakåt så var jag redan i upplösnings tillstånd. Hade Sjöblomma nyss kysst mig?! Inte för att jag inte gillade det, det gjorde jag men Sjöblomma? Jag trodde aldrig att hon, jag menar hon var ju min bästa vän och så men att hon kände så för mig... eller gjorde hon det bara för att vara snäll?

- Jag älskar dig Vargtass, tro mig. Och tro på mig när jag säger att det inte är ditt fel.
Jag visste inte vad jag skulle svara och jag tror inte att Sjöblomma förväntade sig ett svar direkt heller. Jag antog att hon hade en poäng ändå. Vi visste alla om vilka risker som fanns och vi var alla med på det. Dessutom var jag ju ganska säker på att Sjöblomma menade det hon sa, till och med det där om att hon älskar mig. Sjöblomma ljuger ju aldrig. Jag önskar bara att Björnklo inte hade behövt dö för att jag skulle förstå det.

Skriven av: Jennelie :-)

Vad fin den var! Och sista meningen... Jag älskar den verkligen! :-D

fredag 28 december 2012

The Fault in Our Stars

Författare: John Green
Antal sidor: 318
Förlag: Dutton Books
Svensk titel: Förr eller senare exploderar jag (Ej utkommen än.)
Serie: -
Första meningen: Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.

Handling (från Adlibris):
Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis. But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to be completely rewritten.

Omdöme:
Jaha. Boken som jag så jättejättejättegärna ville läsa, The Fault in Our Stars. Nu har jag läst den, och nu ska jag recensera den, och jag har ingen som helst aning om hur jag ska skriva recensionen så att folk fattar vad jag menar. Liksom... jag har ingen som helst aning om hur jag ska skriva på ren svenska. Med bra uppbyggda meningar och allt det där.
   Om jag hade recenserat boken direkt efter att jag läste ut den hade ni säkert trott att recensionen var skriven av en femåring eller något, för den här boken tar bokstavligen andan ur en.

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva nu... För det här går inte att beskriva med ord. Man måste läsa den för att verkligen förstå hur underbar den är. Och nu använde jag ordet "underbar", och det passade inte alls, för boken är mer än underbar, men jag vet inte vad jag kan använda istället, så nu får det stå underbar.

fantastiskstrålandeförtjusandeotroligmirakulösmakalösGUDOMLIG. (Okej, jag erkänner, jag använde synonymer.se.)

Fast "Gudomlig" (skrivet med stora bokstäver) räcker inte heller.

Man kan inte läsa boken utan att börja tänka till. Man börjar tänka på livet och döden och alla med cancer eller någon annan sjukdom och man skrattar för att John Green skriver så roligt och man gråter (eller nästan gråter, i mitt fall) för att han skriver så berörande och man älskar Augustus Waters för att han är så fin och punkt.
   Man älskar boken, helt enkelt.

Men trots att boken är berörande och sorglig och allt det där, så kan jag inte säga att den är deprimerande. Den är liksom allting, lite av varje.
   Och den får en att uppskatta livet.

Lite citat:
   "I'm sorry," I said again.
   "Me too," he said.
   "I don't ever want to do that to you," I told him.
   "Oh, I wouldn't mind, Hazel Grace. It would be a privilege to have my heart broken by you."

As he read, I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.

"Saved the kids," he said.
   "Temporarily," I pointed out.
   "All salvation is temporary," Augustus shot back "I bought them a minute. Maybe that's the minute that buys them an hour, which is the hour that buys them a year. No one's gonna buy them forever, Hazel Grace, but my life bought them a minute. And that's not nothing."
   "Whoa, okay," I said. "We're just talking about pixels."

"To be fair to Monica," I said, "what you did to her wasn't very nice either."
   "What'd I do to her?" he asked, defensive.
   "You know, going blind and everything."
   "But that's not my fault," Isaac said.
   "I'm not saying it was your fault. I'm saying it wasn't nice."

   I said, "I'm sorry, sir, but we don't speak Swedish."
   "Well, of course you don't. Neither do I. Who the hell speaks Swedish?"

***
Okej, det där sista var bara för att de nämnde "svenska."

Om du inte har läst boken, så GÖR DET! Och om du inte läser på engelska, vänta tills den kommer ut på svenska och läs den sen ;)

En sista grej bara! (Spoilervarning om du inte läst The Fault in Our Stars och Twilight. Jag bara jämför en sak. Markera för att läsa.) Jag tycker det är liiiite oschysst att Bella och Edward slutar som vampyrer och kommer vara tillsammans för evigt, tills jorden går under, och Hazel och Augustus får cancer och dör. Vart sjutton tog rättvisan vägen!? (Slut på spoiler.)

torsdag 27 december 2012

Quoting Queen #1

Halloj!
Tänkte börja med en ny grej här på bloggen. Inget stort, direkt. Bara så att det över huvud taget blir någon uppdatering ;-)
   Varje vecka (från och med idag) kommer jag lägga ut ett citat från... ehm... vad som helst (?), men troligtvis en bok eller något.
   Först tänkte jag bara ha det så, ett citat varje vecka. Men nu kom jag på att det blir roligare om ni gissar vart citatet kommer ifrån. Så jag kommer inte skriva vart jag tagit det ifrån förrän nästa vecka.
   Alltså, idag lägger jag ut ett citat, nästa vecka skriver jag vad det var för citat + nytt citat, och nästnästa vecka skriver jag vart det citatet kommer ifrån, och nu blev det flummigt här!
   Men om ni inte redan fattat lär ni fatta med tiden. Så krångligt är det faktiskt inte.
Det här borde inte vara så jättesvårt att lista ut, om ni tänker efter lite ;-) Det har med en av mina absoluta favoritkaraktärer att göra!

onsdag 26 december 2012

Två tävlingar!

Nu har Vår Bokvärld en tävling där man har chans att vinna böcker på Adlibris för högst 200 kr! Det har jag inget emot. Inget alls...
Klicka här för att komma till tävlingen.

Även Ella har ordnat en tävling där man får välja mellan böckerna:

  • Himlen Börjar Här - Jandy Nelson
  • The Body Finder - Kimberly Derting
  • Anna Dressed in Blood - Kendare Blake

Lycka till, till allihopa som bestämmer sig för att delta. Själv föredrar jag att jag själv vinner, men man kan ju inte alltid få som man vill ;-)

tisdag 25 december 2012

Något att fylla på bokhyllan med

Tänkte alltså visa vilka böcker jag fick i julklapp + lite böcker jag köpte några dagar innan julafton :-)
Uppifrån och ner:
En liten tomte som håller i en skylt där det står "God Jul."
A Game of Thrones - George R.R. Martin
Book of Shadows, The Coven, och Bloodwitch (Tre första böckerna i serien Sweep) - Cate Tiernan
Shadow Kiss - Richelle Mead
The Perks of Being a Wallflower - Stephen Chbosky (Ej julklapp.)
Pandemonium - Lauren Oliver (Ej julklapp.)
Miss Peregrines Hem För Besynnerliga Barn - Ransom Riggs
The Scorpio Races - Maggie Stiefvater (Ej julklapp.)
Incarnate - Jodi Meadows
City of Fallen Angels - Cassandra Clare

Japp. Jag är nöjd. 
   En annan bok jag beställde strax före julafton är The Fault in Our Stars, fast jag tog inte med den här då jag redan har bloggat om den (och läst ut den, för den delen. Recension kommer när jag känner att det går att skriva den. Boken framkallar rätt så mycket känslor, så...)
   Men annars är det här allt jag fyllt på bokhyllan med.
   Nu försöker jag bara avgöra om jag retar mig på att Shadow Kiss inte passar ihop med de två första delarna i serien.
Det här är de jag började samla på.
Jag tror inte jag retar mig på det, men man vet ju aldrig. (Någon gång i framtiden när jag har alla delarna i serien och tycker det ser jättefult ut när Shadow Kiss är mindre än de andra får jag väl ta och köpa den andra utgåvan, hur svårt ska det vara liksom?)

Två andra saker jag fick som inte är böcker men som på sätt och vis hör ihop med böcker är:
  • The Hunger Games (Filmen.) - När jag såg den på bio hade jag ju inte läst boken än (Man var ju korkad på den tiden), så det blir superkul att se om filmen nu :-)
  • The Vampire Diaries (Tv-serien, säsong 1) - Om det slutar med att jag hatar tv-serien lika mycket som jag hatar böckerna tänker jag faktiskt skylla på några av er bokbloggare, för det var ni som hela tiden sa "Du måste se tv-serien! Den är inte alls som böckerna! Ian Somerhalder är het!" Känner ni igen er? Någon?

Nu har jag bara ett problem kvar. Hur sjutton ska jag hinna med allt jag vill göra!? Jag tycker jullovet borde vara längre. Sådär två-tre månader åtminstone. Annars hinner man ju inte använda sina julklappar!
Saker jag ska hinna med:

  • Läsa.
  • Skriva (Har inte gjort det på cirka en - två veckor nu. Och ja, i min värld betyder det världens undergång.)
  • Se på Grey's Anatomy.
  • Se på The Vampire Diaries.
  • Se på anime.
  • Helst rita lite, då jag fick lite såna saker i julklapp.
  • Skriva ner citat från The Fault in Our Stars + skriva klart recension.
  • Blogga.
  • Vara lite social.
Känns som om det är dags att avsluta det här inlägget nu. Dels för att det är långt och dels för att klockan är fem över tolv och det enda jag har fått gjort idag är att se på ett avsnitt Grey's Anatomy.

Ser fram emot att läsa julklappsinlägg hos er bokbloggare nu! :-D

måndag 24 december 2012

Teaser: Min egna bok som inte har en titel än!

Så, tänkte alltså låta er läsa prologen och början på kapitel 1 från boken jag håller på med just nu. 
   Vad säger ni om det?
   Såklart är texten inte perfekt än (det blir den väl aldrig?) men jag känner mig ganska nöjd ändå.
   
Enjoy!

Prolog
Helen fick syn på honom där han stod i det höga gräset, som den vackraste skapelse hon någonsin sett. Månen hängde ovanför på en kolsvart himmel, kastade ett skimrande ljus snett framifrån och placerade en skugga snett bakom. Hon stannade några meter ifrån, och bara såg på honom. Det guldblonda håret var kortklippt, kortare än hon mindes det. Händerna var nedgrävda i de främre fickorna, och han såg så lugn ut att Helen emot sin vilja blev oerhört svartsjuk.
     Efter en stund vände han sig om, såg på henne med något lekfullt i blicken, och hon frestades så mycket, så mycket.
     ”Så, du kom trots allt.” Han tog några självsäkra steg mot henne.
     ”Stanna!” skrek hon och backade. Hon skulle aldrig ha kommit dit. Det var ett misstag. Att ens ha blivit förälskad i Will, kung över galenskapen, var ett misstag.
     Ett brett flin sprack upp i hans ansikte. ”Såja, min lilla pingla, var inte rädd.” Han tog ytterligare några steg, och sträckte sedan ut en hand mot henne. Det ryckte i hennes händer. De ville så gärna låta sig värmas av hans. Var stark, intalade hon sig själv. Var stark. Han tog det sista steget fram till henne, lade en varm hand mot hennes kind. I en halv sekund lät hon sig själv svepas med i hans charm. I en halv sekund lät hon sig själv hamna i den där världen där det bara var hon och han, den där världen där hon inte kunde vara annat än lycklig. Men alldeles för tidigt kom hon på sig själv, och ryckte sig ut, tillbaka till verkligheten. ”Rör mig inte!” Hon slog bort hans hand, tvingade tillbaka tårarna. Hon var på väg att vända, när hon plötsligt hejdade sig. För första gången sen hon träffade Will, såg han sorgsen ut. Den vanliga charm han alltid utstrålade var som avslagen, och nu… Nu såg hon vem han var bakom fasaden av skönhet och lockelse.
     ”Du är inte som de andra, Helen”, sa han lågt, och för en gångs skull var självsäkerheten borta. ”Jag förstår det inte själv, men…” Hans röst dog bort.
     ”Men vad?”
     ”Jag tror att jag älskar dig.” Han verkade ha hittat något väldigt intressant i marken, då ögonen inte ville vara riktade åt något annat håll. Helen skulle precis säga något, när han fortsatte prata. ”Jag har charmat så många kvinnor att jag tappat räkningen, utnyttjat dem så mycket det bara går. Jag skulle ha utnyttjat dig också, men på något sätt lyckades du charma mig. Det har aldrig hänt förut, förrän nu.”
     Hon var mållös. Han hade aldrig sagt något med så mycket känslor förut, inte vad Helen visste i alla fall. Nu när han väl hade öppnat sig ville hon bara ha mer. Hon ville att han skulle prata på i en evighet, om hur han kände för henne, om hur annorlunda hon var jämfört med alla andra. Hennes ena hand grävde sig ner i hans hår, den andra rörde försiktigt vid hans ansikte. Han såg äntligen på henne igen, och hon tyckte sig kunna se något sårbart i de hasselbruna ögonen. Någonting hon aldrig skulle få uppleva igen. Hon memorerade hans silkeslena hår. Hon memorerade hans anletsdrag – den bleka huden, skrattgroparna, näsans krökning – och innan hon visste ordet av, memorerade hon hans läppar mot sina. Först var de försiktiga, provade sig fram, men snart nog blev det mer passionerat, och Helen visste att hon snart skulle stå i lågor. ”Jag…” flämtade hon fram mellan kyssarna. ”… älskar dig… med.” Hans händer var överallt, och medan hon befann sig i ett lyckorus hade han fått av henne jackan och börjat knäppa upp knapparna på blusen. ”Will, nej.” Hon visste att det här var fel. Fel på alla möjliga sätt. ”Jag kan inte… Jag kom hit för att säga adjö, inte för… det här.” Han fick av henne blusen, och drog henne närmare intill sig. Hon ville springa därifrån, slita sig loss. Men hon hade äntligen hans fulla uppmärksamhet, och det var en känsla som inte gick att beskriva med ord. ”Jag kan inte”, sa hon, men nu lyckades hon inte ens övertyga sig själv.
     ”Jo, Helen. Det kan du.”

***

Helen väntade på att han skulle skrika, ville att han skulle skrika. Hon vände sig mot barnmorskan, Imogen. ”Är han… död?” Helen försökte tränga bort tankarna. Han fick inte vara död. Ronan fick inte komma hit för att få reda på att hans son var död.
     Imogen vände sig mot henne, med uppspärrade ögon och munnen format till ett litet o. ”Nej. Han lever. M-men…” Hennes röst dog bort. Hon räckte över barnet till Helen, hastigt – som om hon var rädd för det. Helen tog emot honom med darriga händer. Hon betraktade det fortfarande blodiga barnet, väntade på att något skulle hända. Då slog han upp ögonen, och Helen flämtade till. Hans ögon var blåa. Klarblåa, med fläckar av blåklint. Och det fanns ett djup i dem, ett djup, djupare än havets botten, och Helen föll rakt ner i det.
     ”Är du okej?”
     Helen lyckades ta sig upp ur djupet hennes son fångat henne i. ”Jadå. Så okej jag borde vara, antar jag.” Hon slet blicken från den nyfödda, och såg nu rakt på Imogen. ”Kan du tvätta av honom, tack?”
     Imogen nickade, men kunde inte dölja sina tvekande rörelser när hon tog barnet i sin famn. Helen pustade ut. Ögonen… Lika blåa som… Nej, det fick inte vara så. Nej, nej, nej. Hon blinkade ut en tår. Det får inte vara så. Det kan bara inte vara så! Hon tvingade sig själv att inte gråta. Ronan skulle komma när som helst. Hon kunde inte gråta då.
     Imogen kom tillbaka, och gav mer än gärna tillbaka barnet till Helen. ”Det är något konstigt med honom. Han skrek inte, rörde sig knappt. Normala bebisar beter sig inte så. De reagerar.”
     ”Jag vet”, svarade hon bara med frånvarande röst. Helen hade än en gång drunknat i de klarblåa ögonen.
     Imogen harklade sig. ”Vad… Vad heter han?”
     ”Elijah”, sa hon utan att tänka sig för. Sen insåg hon hur rätt det namnet egentligen var. ”Ja, Elijah.”

”Jag förstår bara inte varför vi inte kan behålla honom!” Ronan ställde sig upp så hastigt att stolen ramlade baklänges.
     ”Du måste tro på mig! Lita på mig! Vi kan inte behålla honom.” Hon kunde inte stoppa tårarna. De rann ner längs hennes kinder som floder. Hon tänkte på sin son, Elijah. Han hade fortfarande knappt gett ifrån sig ett ljud, en vecka efter förlossningen. Helen funderade på att berätta hur det låg till, svara på alla varför? Men det skulle innebära konsekvenser. Konsekvenser hon inte ville ta hand om, någonsin.

Månader gick. Om nätterna satt Helen uppe och skrev dagbok då hon inte kunde sova. Hon skrev om allt möjligt. Detaljerat och noggrant. Vid solens uppgång gömde hon den alltid väl – under en golvplanka som bara hon visste att man kunde lyfta på.
     Elijah hade fortfarande inte gett ifrån sig något ljud. Han bara stirrade på sina föräldrar med sina tilldragande ögon. Helen hade suttit i timmar och försökt få honom att visa något. Glädje, sorg, ilska. Men han verkade inte bry sig om något hon gjorde. Han bara såg på henne.
     När Helen till slut var helt säker på att det var som hon trodde, gav hon Ronan en sista chans att adoptera bort barnet, men han vägrade. Helen krävde skilsmässa, och när Ronan äntligen gått med på det flydde hon. Det fanns inte ett spår av henne kvar någonstans. Bara hennes son, som hon aldrig såg igen.

Kapitel 1
Kate Mahone sicksackade sig fram mellan gatorna. Vilken gata hon än svängde in på, innebar problem. Älvor, vampyrer, Strakaner. Strakanerna var egentligen inget problem så länge de inte visste vem hon var, men hon ville inte ta risken. Om de fick reda på att hon tillhörde Kritinerna skulle de döda henne utan att tveka.
     Kate svängde ännu en gång in på en okänd gata. Hon drog upp jackärmen en bit för att ta sig en snabb titt på klockan. Skolan började om fem minuter. Kate suckade lågt för sig själv. Inte för att skolan spelade särskilt stor roll i hennes liv. Det var inte meningen att hon skulle utbilda sig, skaffa ett vanligt jobb, inget av det var meningen. Hennes liv gick ut på skydda det folk hon tillhörde, och att själv inte dö när jobbet utfördes.
     Hon kikade fram bakom en husknut och fick syn på en grupp berusade vampyrer. De var säkert omkring åtta stycken, och fastän Kate slagits och krigat i hela sitt liv skulle hon aldrig klara av åtta vampyrer helt själv, trots att alla var höga som hus. Kate skulle precis vända om och springa därifrån när hon hörde en fnittrande kör. Älvor. Hon tryckte sig in mot väggen – blev nästan en med den – och vände långsamt på huvudet för att se hur många de var. Åtminstone sjutton stycken. Kate svor för sig själv. Då var det väl bara att välja. Åtta vampyrer eller sjutton älvor? Båda alternativen skulle troligtvis leda till döden.
     Hon granskade stället hon befann sig på. Mittemot henne fanns fyra lägenheter. Två på den nedre våningen, och två ovanpå dem. De två övre hade varsin balkong, gjorda av någon slags metall med runda kanter. Om hon var tillräckligt snabb skulle hon kanske kunna ta sig upp på balkongen, för att sedan klättra vidare upp på taket.
     Kate väntade en stund till, sen slöt hon ögonen, räknade till tre, och sprang. Det gick bara att ta ungefär tre steg. Det fjärde placerade hon på ett cykelställ där nedanför, och sen hoppade hon. Hennes händer fick grepp om balkongens spjälor, och efter vad som kändes som en evighet lyckades hon häva sig upp så mycket att hon kunde slänga över ena benet. Flykten var inte särskilt snygg, och den hade absolut inte varit särskilt tyst. Hon kunde höra sina fiender ropa på henne, och älvorna tog sats för att sedan flyga upp till henne.
     Kate klättrade upp på balkongräcket och nästan kastade sig upp på taket. Hon kände hur benen rörde sig under henne, och insåg sen att hon sprang. Orden ”tänk först, gör sen” funkade inte riktigt i sådana här situationer. Bakom henne kom älvorna närmre och närmre. Hon ökade farten, och förstod att hon snart skulle bli tvungen att hoppa till nästa tak. Kate hade aldrig varit särskilt bra på det här med parkour, det var hennes vän Jess mycket bättre på. Kate var bättre med vapen, på marken.
     Hon skulle snart vara tvungen att hoppa, annars kunde hon lika gärna stanna och ge sig själv till älvorna.
     Tre steg till.
     Ett. Jag kommer att dö.
     Två. Jag kommer att dö.
     Tre. Jag kommer att…
     Hon kände hur hon lyfte från marken, och inom några sekunder var allting över.

***

Joshua Evans – oftast tilltalad med namnet Josh – kunde känna hennes isiga andetag i nacken. Men vem just Hon var, det visste han inte. Han hade aldrig sett Henne förut. Han visste bara att Hon ville se honom död.
     ”Erkänn”, väste hon likt en orm.
     Josh stönade högljutt. ”För typ sjuttonde gången, vad är det jag ska erkänna?” Hon hade inte sagt så mycket mer. Bara det där enda ordet, erkänn.
     ”Att du vet vem du är.”
     ”Men herregud, varför sa du inte det på en gång!? Då hade vi inte behövt gå igenom allt det här, känns faktiskt som hemskt mycket slöseri med tid, om jag får säga det själv.
     Jag är Joshua Evans. Vill du att jag ska slösa tid på att säga mellannamnen…”
     Hon gav honom en örfil och han tystnade tvärt. Han mötte Hennes blick, kallare än hennes andetag och ilsken som ett bi. ”Din gåva funkar inte på mig, inte nu när du inte vet hur man använder den”, nästan skrek hon.
     ”Min gåva… Men vad…”
    Längre än så kom han inte. Han såg ner på sig själv, och fick syn på ett genomskinligt svärd. Han trodde det knappt. Var det såhär han skulle dö? Utan att veta vem? Utan att veta varför? Med en enda snabb rörelse drog Hon ut svärdet, och han föll till marken. Han förstod absolut ingenting. Herregud… Jag dör verkligen nu.
     Josh räknade tyst för sig själv.
     Ett. Jag kommer att dö.
     Två. Jag kommer att dö.
     Tre. Jag kommer att…
     … Dö…

Julkalender - Dag 24 (24, redan!?)

Nu har .Ebba startat en utmaning, som en julkalender. Varje dag fram till julafton lägger hon ut en fråga, och om allt går som planerat kommer jag då att svara på de här frågorna. 

Dag 24
GOD JUL!!!

Idag publicerade .Ebba en dikt som ni hittar här.
Tänkte bara berätta att senare idag -- klockan 15.00 för att vara exakt -- kommer det komma upp en teaser från boken jag skriver just nu! Så, det är bara att välja: Kalle Anka eller boken-som-inte-har-någon-titel-än ;) (Om inlägget inte kommer upp har jag väl bara krånglat till det med att tidsinställa ;))

God Jul på er allihopa! (Imorgon blir det att skryta om böckerna man fått ;))
All I want for christmas... is... food. (Den här parodin är som gjord för mig ;-))

söndag 23 december 2012

Den Vita Katten

Författare: Holly Black
Antal sidor: 282
Förlag: B. Wahlströms (Tack för boken!)
Originaltitel: White Cat
Översättare: Carina Jansson
Serie: Berörarna #1
Första meningen: Jag vaknar barfota och omtöcknad på kalla skifferplattor och drar ett djupt andetag av den isande luften.

Handling (kopierad från Adlibris)
Cassel Sharpe kommer från en släkt som i århundraden kunnat manipulera känslor, minnen, lycka och död - de är berörare. Beröring är olagligt, vilket gör dem alla till brottslingar. Men Cassel, som är den yngste sonen till en känsloberörare, har inte den förmågan. Hans mörka hemlighet är av en annan sort - för tre år sedan dödade han sin bästa vän Lila. Bit för bit börjar Cassel pussla ihop trassliga minnesfragment, och med det uppdagas en konspiration långt mer komplicerad och farlig än han kunnat ana.

Omdöme:
Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar på den här. Både låga och höga, typ.

Om jag skulle beskriva den med ett ord blir det utan tvekan annorlunda. Berörarna, som är bokens övernaturliga inslag, påminner mig inte om något annat. De är unika. Hela boken är rätt så unik. Jag menar, för ovanlighetens skull så är den skriven ur en killes synvinkel.

Tempot hade gärna fått vara lite snabbare dock, och det hade gärna fått hända lite mer. Jag vet inte riktigt... Det händer ju saker, men det var inte förrän på slutet som det verkligen hände något.

Språket funkar. Det flyter på bra och när man väl är inne i boken vill man inte lägga den ifrån sig.

I början var det lite svårt att fatta hur det här med Berörare funkade. Det fanns information om dem, men man fattade inte ändå. Det hade liksom inte riktigt gjort något om författaren skrivit lite mer om det.
   Men efter ett tag fattade man ändå.

Karaktärerna gillar jag, men hade inte gjort något om man fick lära känna dem lite mer. Det är svårt att säga vad de har för personlighet.
   Cassel funkar i alla fall som huvudroll. Han är smart, och det går att känna igen sig.

Så, det känns som om jag har klagat ganska mycket, men boken var faktiskt väldigt bra. (4 av 5 i betyg på Boktipset ;)) Jag älskar hur Cassel får reda på mer och mer om... ehm... alltihopa antar jag. Det är coolt hur författaren får en att känna att man inte kan lite på någon. På samma sätt som Cassel inte kunde lita på sina bröder, kunde inte jag heller det.

Om ni vill ha något spännande och annorlunda, ska ni definitivt läsa den här.
   Andra delen - Den röda handsken - kom ut ganska nyligen, och ligger nu i bokhyllan och väntar på att plockas upp.

Julkalender - Dag 23

Nu har .Ebba startat en utmaning, som en julkalender. Varje dag fram till julafton lägger hon ut en fråga, och om allt går som planerat kommer jag då att svara på de här frågorna. 

Dag 23
Om jag skulle läsa något klassiskt...

... Får det nog ta och bli Nalle Puh
Nej, trots att Nalle Puh är epic kommer jag nog inte läsa den. 
   Men en klassiker jag är nyfiken på är Borta med vinden
   Och möjligtvis Pride and Prejudice.
   Fast det lär ta ett bra tag innan jag läser någon av dem, för tillfället tänker jag hålla mig till 2000-talet ;)

lördag 22 december 2012

Julkalender - Dag 21 & 22 (+ Tävling!)

Nu har .Ebba startat en utmaning, som en julkalender. Varje dag fram till julafton lägger hon ut en fråga, och om allt går som planerat kommer jag då att svara på de här frågorna. 

Vet inte riktigt varför det blev dubbelinlägg idag igen, igår hade jag gott om tid till att blogga. Men vad gjorde jag? Jo, jag kollade på Vampire Knight istället. Jag visste inte att jag var intresserad av anime, men det var jag tydligen (märkte jag för några veckor sen när jag av någon anledning började kolla på H2O: Footprints in the sand.)
   Hade tänkt börja läsa manga, men bestämde mig sedan för att det räcker med att:
  • Se på anime.
  • Rita manga.
  • Använda pengarna till att köpa böcker. Kanske köper manga någon enstaka gång, men annars nöjer jag mig med att se på anime.
Det var vad jag ägnade dagen åt igår. Sitta framför datorn och se på Vampire Knight. Ibland känns det inte som om man har något liv över huvud taget -.-


Dag 21
Seriöst, ska det här föreställa en bok?

Nej, eller hur! Jag förstår mig inte heller på läsplattorna! (No offense, alla läsplatts-människor!)
Fråga mig inte om bilden. Ha bara lite förståelse för att jag har annat att göra än att sitta framför Gimp hela dagarna.
En bok jag inte tycker borde vara en bok är definitivt The Vampire Diaries. Har jag inte nämnt det tillräckligt många gånger nu? (Eller måste jag seriöst banka in det i skallen på er!?)
   Fast samtidigt kan jag se saker som gör den lite värdig att kallas bok. Eller... nej, det gör jag egentligen inte, men jag vet att det finns andra som verkligen både gillar böckerna och tv-serien. 
   Och bokförlaget måste ju ha sett nånting bra med den. (Själv vill jag ju helst elda upp den eller slänga den i ån eller låta kaninerna få sig en tugga. (De gillar att gnaga på mina böcker.)

Dag 22
Ett efterlängtat svar

Svaret på gåtan var Dumbledore, som jag har för mig att jag svarade. 
   Men för att Dag 22 inte ska bli för kort, så tänker jag tipsa om en tävling!
Tävlingen hittar ni här, och anordnas på bokbloggen Vettans Böcker!
   Ni har chans att vinna Divergent och Cinder (båda på engelska och i paperback-format.)
   Själv är jag mest intresserad av Divergent, Cinder har jag ju redan läst (fast på svenska.)

torsdag 20 december 2012

Julkalender - Dag 19 & 20

Nu har .Ebba startat en utmaning, som en julkalender. Varje dag fram till julafton lägger hon ut en fråga, och om allt går som planerat kommer jag då att svara på de här frågorna. 

Dag 19
Har du läst någon julkrönika i år?

Ehm... Faktiskt, så är jag inte helt säker på vad en krönika är ;-) Där går gränsen i mitt ordförråd!
Okej, jag slog upp ordet. 
   Så svaret blir nej, jag har inte läst någon julkrönika. Inte som jag minns i alla fall.

Dag 20
Älskar, älskar, älskar denna boken!

Och ännu en gång tänker jag bortse från de självklara svaren. Jag ska inte ens behöva tala om vilka de är, så därför tänker jag inte göra det heller. Ser ni hur självklara de är! (Och för er som av någon anledning inte vet vilka de är, så är det Harry Potter och Hungerspelen ;-))
Igår skulle jag ha svarat Himlen Börjar Här, eller Jellicoe Road, eller möjligtvis City of Glass eller ännu mer möjligtvis Shiver.
   Idag svarar jag istället The Fault in Our Stars. Jag har inte ens kommit halvvägs i den än, men den får bli mitt svar ändå.
   Varför?
   För att den är så otroligt bra skriven och älskvärd och rolig och fin och underbar och alla de där fina orden som jag inte orkar skriva ner just nu!

onsdag 19 december 2012

Gästnovell: Sökande


Hon reste sig sakta upp och tittade sig omkring. Slagfältet var tomt och det enda hon kunde se var de döda kropparna på marken och eldar som brann lite längre bort. Hela kroppen värkte och hon var fortfarande snurrig. Hon började långsamt gå utan att riktigt veta vart hon var på väg. Det ända hon ville var att komma där ifrån så hon kunde glömma och lägga allt det här bakom sig.

Efter att ha gått en halv timme såg hon en häst utan ryttare som stod och betade. Hon fångade in hästen och hävde sig mödosamt upp i sadeln. Hon red genom skogen hela tiden tittade hon sig runt för att se om hon var förföljd. Vid minsta ljud så stelnade hon till trots att hon visste att det knappast fanns någon överlevande, förutom hon...

När natten kom så slog hon läger. Hon hade hittat en grotta som var tillräckligt stor för både henne och hästen. Hon hittade lite ved och efter många försök lyckades hon till slut att få fart på en eld. Det fanns inte mycket mat tillgängligt men lite bär och vatten fanns. Hon var väldigt trött men hon kunde inte sova, fick inte sova. Hon var tvungen att vara på sin vakt, tänk om någon fanns i närheten. Någon kanske hade sätt röken från elden och var på väg mot henne i just denna stund. Flera gånger höll hon på att nicka till men hon tvinga sig själv att vara vaken.

När morgonen äntligen kom så kände hon sig ännu värre än dagen innan. Hunger, trötthet, svindel och utmattning var bara några saker som hon kände, men det fanns ingen tid att förlora. Hon sa hela tiden till sig själv att fortsätta. Medan hon red så hörde hon en mycket vacker fågelsång, som påminde henne om något som hon inte ville minnas. Just en sådan fågelsång hade hon hört bara några dagar innan allt.

Hon hade vaknat på morgonen av solens varma strålar och till den vackra fågelsången som fåglarna alltid sjung. Hon gick upp tvättade sig och åt sedan lite av det bröd  som hon hade sparat. Sedan tog hon på sig sina vanliga kläder som hon haft dagen innan. När hon var klar gick hon ut och gav hennes två höns lite mat och tog äggen som dom värpt.  Sedan tvättade hon, hängde upp tvätten, tog ned tvätten och sedan la hon  allt det tvättade i prydliga små högar inne i hennes lilla stuga. Efter allt arbeta så gick hon ut och la sig ner en stund på den gröna ängen som omgav stugan. Sedan mindes hon att granfrun några dagar innan hade sagt att hon behövde hjälp med att lämna ett paket till sin syster som bodde lite längre ned vid bäcken. Eftersom grannfrun inte kunde gå längre eftersom hon blivit sjuk och var sängliggande så hade hon sagt att hon gärna hjälpte till. Hon sprang in i sin stuga och hämtade paketet som låg på hennes nattduksbord, sedan började hon gå iväg mot det gamla huset som låg vid bäcken. När hon lämnat paketet gick hon hem igen. Det hade blivit mörkare ute och hon bestämde sig för att gå och lägga sig. Just när hon skulle till att låsa dörren så tryckte någon upp dörren rakt på henne så att hon ramlade bakåt. Hon skrek till när en främmande man tog tag i henne och började dra henne ut henne. Väll ute såg hon flera män stå i en klunga, några hade hästar.
Hon ryckte till. Resten av minnet ville hon absolut inte tänka på ens. Dom hade fört henne med sig och efter några dagar hade hon kunde hon konstatera att männen var några slags riddare. Men varför dom tagit henne visste hon inte. Kanske hade dom sätt henne gå hem från den gamla damen och tänkt ...
Efter flera dagars resa så kom dom fram till ett sort fält, hon hade förstått att det var något skumt på gång. Hon hade även sett att hon inte var den enda personen som dom tillfångatagit. Dagen innan striden så stängde dom in henne och dom tillfångatagna personerna i ett slags tält. Dom band fast deras händer och fötter så att dom inte skulle kunna fly. Nästa morgon vid gryningen hade ett stort krig brutit ut. Soldater, inte dom som hade tillfånga tagit henne utan andra kom in i tältet och började kära loss folk. Hon antog att dom var de ”goda” i kriget. Dom hade sagt åt henne att följa efter dom men redan utanför tältet hade flera, inte bara soldater blivit ner hugna. Dom överlevande började fly mot de ”godas” sida. Men inte hon. Hon började springa längre och längre iväg mot en väg som hon sätt. Någon stans på väggen måste hon blivit huggen för det enda hon minns efter det var att hon kände smärta i magen och att hon sedan vinglade till och allt blev svart.

Nu var hon på väg, vart visste hon inte. Hon visste bara att hon ville glömma. Hon skulle börja ett nytt liv och det enda hon skulle ta med sig från det förflutna var hästen och hennes egna namn... Amelia.

Skriven av: Jennelie (Kika in på hennes blogg! :))

tisdag 18 december 2012

Let's go to heaven! Well, I'm already there.

Tidigare idag skrev jag ju att The Fault in Our Stars inte kommit än. Det stämde inte riktigt.
You gotta love that picture! ;)
Den kom bara inte direkt i brevlådan. Mamma beställde en bok till sig själv också, så paketet var för stort.
   Hur som helst. JAG HAR DEN ÄNTLIGEN! Boken som alla älskar! (Tja, i stort sett alla.)
   Och jag tänker börja läsa den på en gång! (Nästan i alla fall. Tänker läsa ut Den Vita Katten först, fast det är ungefär bara 7-10 sidor kvar.)
   Och vet ni en sak? Det är den första engelska bok som jag skaffar i inbundet format. Mina andra engelska böcker är häftade/storpocket/pocket. Men den här är inbunden! *happy face* (Just because I didn't want to make a smiley.)

Och nu såhär i efterhand kommer jag på att det är tisdag, och att jag egentligen skulle ha börjat med teasr Tuesday idag. Får bli nästa vecka (om jag kommer ihåg, har bokstavligen glömt det tre veckor i rad nu, om inte fler) istället. Har ju ändå lagt ut tre inlägg idag den här eftermidagen, så det känns som om det räcker.

Hoppas bara att jag inte har för höga förväntningar, men det tror jag inte ;)
 Första meningen är ju klockren bara den: Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.

Japp, jag kommer att älska den här boken.

Julkalender - Dag 18

Nu har .Ebba startat en utmaning, som en julkalender. Varje dag fram till julafton lägger hon ut en fråga, och om allt går som planerat kommer jag då att svara på de här frågorna. 

Dag 18
Vad var det för någon bok nu igen?

Vad det var för bok? Någon du glömt bort, kanske? Stämmer det?
Jag läste den när jag var mellan 7 och 12 år. 
Jag kommer inte ihåg om det var fantasy eller inte.
Jag kommer ihåg att jag tyckte den var bra.
Det var en serie.
Omslagen föreställde illustrerade människor.
Det kan ha varit någon typ av deckare.
Det var inte Dalslandsdeckarna.

Så, någon som vet vad det är jag har glömt bort?

Jag fick i alla fall nånting...

Här går man omkring och väntar på The fault in Our Stars. Vad får man istället? Lite reklam för den svenska översättningen som kommer ut i januari. 

När jag först såg det där omslaget, vilket var ett rätt bra tag sen, tyckte jag det var jättefult. Men nu, när jag kollar närmare på det och faktiskt är intresserad av att läsa boken blir jag bara fascinerad av alla detaljer. För det finns en hel del fina detaljer, och vissa av dem kommer jag nog förstå ännu bättre när jag väl läst boken, (vilket jag vill göra, så nu får den lov att komma!) (Dock beställde jag den i söndags, så jag har inte väntat så länge ;))

måndag 17 december 2012

Julkalender - Dag 17

Nu har .Ebba startat en utmaning, som en julkalender. Varje dag fram till julafton lägger hon ut en fråga, och om allt går som planerat kommer jag då att svara på de här frågorna. 

Dag 17
En bok du aldrig kommer att glömma

Även här tänker jag bortse från de rätt självklara svaren: Harry Potter, Hungerspelen, Twilight kanske...
   Men de böckerna kommer jag aldrig glömma, om jag inte helt plötsligt får någon slags onaturlig minnesförlust som ingen kan hitta en förklaring till. Om det hände skulle jag kunna läsa om alla böcker utan att veta vad som kommer att hända ;-) Låter ju på sätt och vis ganska lyxigt... Kan någon snälla ge mig en minnesförlust? Bara för ett tag?
Men om vi bortser från de jag redan har nämnt blir det nog........... Jellicoe Road. Jag kommer såklart aldrig komma ihåg alla detaljer och händelser i den, men jag tänker komma ihåg hur underbar och fin den är. Den har påverkat mig ganska mycket... Om jag till exempel hör ordet eremit (alltså, inte kräft-saken) blir jag halvt förtvivlad, för efter att jag hört ordet börjar jag koppla det till massa andra saker och helt plötsligt vill jag bara berätta för någon om allting som har med boken att göra men det går inte och det gör mig hemskt deprimerad!
   Det är inte bara substantiv, det gäller vissa namn som börjar på J också. Kan ni gissa varför? Jo, för att Jonah Griggs är awesome. Därför är jag lite känslig för namn som Jonathan, Jonas och John. 
   Det krävs ett mirakel för att jag ska glömma den här boken.

Ibland bara måste man

Författare: David Levithan
Antal sidor: 245
Förlag: X Publishing
Originaltitel: Boy meets boy
Översättare: Malin Strååth
Serie: -
Första meningen: Klockan nio en lördagskväll i november: Joni, Tony och jag är ute på stan.

Handling (från Adlibris):
När dansade du i bokhandeln senast?

Paul har det inte lätt just nu. Hans bästa vän Joni har dumpat honom och hela gänget för den där Chuck! Och Tony, hans andra bästa vän, är inspärrad i huset av sina hysteriska föräldrar för att omvändas. Och Noah sedan. Noah med de grönaste gröna ögon vill inte se honom längre eftersom han råkade kyssa sitt ex Kyle i skolans städskrubb. 

Rörigt värre! Och mitt i alltihop ska han hinna förbereda Glada änkans fest med döden-tema.

Omdöme:
Kan inte säga att jag är överförtjust i den där handlingen, för boken har mycket mera djup än man tror när man läser den, men jag är alldeles för lat för att skriva handlingen själv, tyvärr.

Det började när jag en dag helt random fick syn på bokryggen på biblioteket. Sen fick jag se det underbara omslaget och att det var David Levithan som skrivit den. Japp, det blev bara bättre och bättre. (För bokens omslag är mycket finare i verkligheten än på den där halvsuddiga bilden där uppe.)
   Men jag lånade den ändå inte på biblioteket. Jag bestämde mig för att jag istället ville ha boken. (Dessutom ville jag se hur fin den skulle vara helt ny, den på biblioteket ser ju inte helt klok ut. Jag vet, jag borde ha frågat bibliotekarien om någon haft med sig den ut i krig eller något, men det gjorde jag inte nu, okej?)
   Det var i alla fall värt att köpa den.
   För den är helt och hållet underbar. Och jag ÄLSKAR den.
   Språket är ett sånt här språk som är både vackert och roligt. Det är speciellt, och man vill aldrig att det ska ta slut. Man vill liksom bara fortsätta och fortsätta för att det är så underbart.
 
Personligen föredrar jag att det finns något övernaturligt inslag någonstans, men den här boken är så fantastisk utan det att jag inte saknar det övernaturliga alls.

Karaktärerna är trovärdiga. Inte lika unika som språket, men jag gillar dem verkligen. Man känner igen sig och det känns som om allt som hände i boken skulle kunna hända i verkligheten också :)

Så, en helt klart läsvärd bok som jag älskar!

söndag 16 december 2012

Julkalender - Dag 16

Nu har .Ebba startat en utmaning, som en julkalender. Varje dag fram till julafton lägger hon ut en fråga, och om allt går som planerat kommer jag då att svara på de här frågorna. 

Dag 16
Favoritcitat (från en bok)

Men nu skojar ni väl ändå? Sen i somras har jag fyllt mer än ett halvt block med citat, och nu vill ni att jag ska välja ett av dem? Alltså, inget illa ment, men ibland förstår jag inte hur ni tänker. (Nä, seriöst, inget illa ment. Jag bara driver lite med er.)
Men åååhhhhh. 

Ett som jag tror att de flesta som läser boken fastnar vid är det här:
French name, English accent, American school. Anna confused.

Kort men minnesvärt (från Anna and the French Kiss.)

Och ett annat jag av någon orsak inte kan få ut ur huvudet är det här:
Är en människa mer värd ifall hon har någon som sörjer henne?

Jag kommer nog alltid komma ihåg det där (från Jellicoe Road.)

Men vill ni veta en sak? (Det spelar egentligen ingen roll om ni vill veta eller inte, jag skriver det i alla fall. Sen är det liksom upp till er själva om ni tänker fortsätta läsa eller inte.) Igår... *trumvirvel*... beställde jag ÄNTLIGEN The Fault in Our Stars. Fattar ni!? Boken som alla älskar och gråter och skrattar till på samma gång! JAG SKA OCKSÅ LÄSA DEN! Den kommer stå i inbundet format i min bokhylla någonstans och jag kommer stå där och glo på den som jag gör med alla mina andra böcker. 
   Japp, tanken på att jag snart kommer att få läsa The Fault in Our Stars gör mig ganska exalterad. Tja, och tanken på att jag inte bara beställde den, utan även The Perks of Being a Wallflower och The Scorpio Races också. Fast The Scorpio Races ska tyvärr inte komma förrän efter jul, så jag får vänta lite med den.
   Och jag vet, jag skulle inte köpa fler böcker förrän efter jul, men jag hade faktiskt tre rabattkuponger från bokmässan. En på Adlibris och två på Bokus. Jag kan inte bara strunta i såna saker.

lördag 15 december 2012

Julkalender - Dag 13, 14 och 15


Nu har .Ebba startat en utmaning, som en julkalender. Varje dag fram till julafton lägger hon ut en fråga, och om allt går som planerat kommer jag då att svara på de här frågorna. 

Dag 13
En paus

Ebba bestämde sig för att ge oss en liten paus den dagen, vilket passar mig finfint.

Dag 14
Boken som det tog en evighet att komma igenom heter...

Jag kommer nog formulera om den här frågan till "Boken som du tvingade dig igenom heter..." då det blir enklare att svara på den då ;-)
Alla hjärtans dag är ju den fjortonde februari, så lite passande är det ju ändå.
En bok jag tvingade mig igenom var The Vampire Diaries. Fast det visste de flesta nog redan, så jag tänker inte skriva mer om det.

Dag 15
En gåta

.Ebba valde att lägga ut en gåta idag, så nu ska jag försöka klura ut svaret på den.
Gåtan lyder:
Vilken litterär figur är detta?

Han är känd över nästan hela världen.
Han har långt vitt skägg,
och ses sällan utan huvudbonad. 
Han är en mystisk magisk man,
och väldigt respektingivande.
Många små varelser jobbar i hans kök, 
och han har ett odödligt husdjur.


De enda jag kommer att tänka på är Gandalf och Dumbledore. 
Det är de två sista raderna jag har problem med. 
Eller nu vet jag! Det är säkert Dumbledore, med tanke på odödligt husdjur (Fawkes). Jag menar, så fort fågeln dör föds den ju igen.

torsdag 13 december 2012

Novell: Frihet

Förord: I boken Ibland bara måste man av David Levithan målade de musik. De målade efter musiken. Nu har jag gjort samma sak, fast jag skrev istället för att måla. Det var svårare än jag hade tänkt. Så om novellen är lite osammanhängande och halvunderlig kan jag skylla på att musiken, för det var musiken som bestämde hur novellen skulle bli.

Musik jag lyssnade på (jag använde inte musik där någon sjunger, det hade blivit lite jobbigt då.):



Enjoy!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag svävar, flyger över dansgolvet. Jag är fri. Friare än någonsin. Det är bara vi nu. Du och jag. Fria.
   Färger sveper över rummet, månen kastar in sitt ljus i den stora salen. Jag känner dig överallt. Dina läppar mot mina. Varsamma, längtande efter något mer. Jag kan inte ge dig det. Du har fått allt som tillhört mig. Jag önskar att det fanns mer, men det gör det inte.
   En svan flyger förbi. Jag sticker ut huvudet, ser efter dess utsträckta vingar. En fjäder faller mot marken. Jag klättrar ut genom fönstret, känner hur du tar tag i mig. Jag är inte alls fri, jag är din fånge nu. Ditt grepp om min arm hårdnar, du håller mig tillbaka. Jag gråter, önskar att förlusten av din kärlek inte skulle vara ett så hårt slag. Det här är inte frihet. Min blick drar sig upp mot himlen, stjärnklar och mörk och ljus på samma gång. Jag ser svanen igen. Den är fri. den kan göra vad den vill, utan att någon säger något om det. Jag vet att det är dit jag ska. Ut. Det är allt som betyder något nu, allt som spelar roll. Men för att komma dit måste jag kämpa.
   Innan jag själv vet vad jag håller på med kastar jag mig ut. Jag landar i rosenbuskarna, känner hur sidentyget som klänningen är gjord av rivs upp. Jag sparkar av mig skorna, ser att du ligger bredvid mig. En röd strimma blod rinner nerför din tinning, och ditt ansikte är lika rött som rosornas. Jag ligger still. Lyssnar till dina andetag, väntar på att du ska visa hur mycket du hatar mig nu. Men du gör inget. Allt är stilla.
   Så jag springer. Jag reser mig upp så fort att jag nästan ramlar omkull igen, och jag springer. Jag låter håret flyga fritt som en slöja bakom mig. Jag låter mig själv flämta och kippa efter luft på ett inte så tilldragande sätt. Jag låter mig själv bli lerig och smutsig. Jag blir någon annan.
   Svanen kommer tillbaks, landar framför mig. Jag stannar, hämtar andan medan jag betraktar den vänliga varelsen. Den betraktar mig med, med ett par kloka ögon och en halvöppen näbb. Den flaxar lite med vingarna, och jag önskar att jag kunde flyga. Inte bara över dansgolvet. På riktigt. Högt uppe i himlen, så att allt under mig blir litet, och jag blir stor. För just nu känner jag mig så liten.
   ”Ta mig med”, viskar jag. Svanen skakar nästan omärkligt på huvudet, och försvinner.
   ”Ta min hand”, viskar en röst jag inte känner igen. Jag ser upp åt det håll den kommer ifrån, och uppifrån trädkronorna räcker någon ut en hand. Jag vet inte vad jag ska göra, känner bara hur jag faller ner i ett djup som aldrig tar slut. Jag faller och faller och faller. Jag är ensam. Jag hamnar någonstans där allt ljus är borta. En plats där endast mörker existerar. Det finns inte heller någon utväg, bara vägar in i ännu mer mörker. Jag vet inte ens om jag har ögonen öppna eller stängda. Jag vet inte vad som är upp och vad som är ner. Jag vet att jag är fast här.
   Långsamt går jag, famlar i ett mörkt universum, flaxar med händerna efter något. Det finns inget. Unken luft och förtvivlan, det är allt. Så mycket förtvivlan. Som om all förtvivlan som någonsin funnits har samlats här.
   Friheten är borta nu. Jag är fånge i något värre nu.
   Jag kommer alltid att vara en fånge.


onsdag 12 december 2012

Julkalender - Dag 12

Nu har .Ebba startat en utmaning, som en julkalender. Varje dag fram till julafton lägger hon ut en fråga, och om allt går som planerat kommer jag då att svara på de här frågorna. 

Dag 12
En bok som du sträckläste


Helt ärligt så sträckläser jag faktiskt inte så mycket. I så fall en halv bok, och sen tar jag den andra halvan nästa dag. Men det händer väl att jag sträckläser hela böcker ibland. Ibland för att boken är otroligt bra och ibland för att jag helt enkelt inte har något bättre för mig. (Men oftast både och.)


En bok som jag sträckläste på en kväll var Rum 213 av Ingelin Angerborn. Texten är rätt stor, och boken är inte så tjock. Men om jag minns rätt så gillade jag den.
   I somras sträckläste jag ganska mycket, tror jag. Ett tag läste jag en bok varje morgon (Del 1-4 i serien Spejarens Lärling.) och Annas Dagbok läste jag ut på en eftermiddag (Inte för att den var otroligt bra, mer för att jag var inne i en läsperiod då.)
   Men den bästa bok som jag... nästan sträckläste var Cinder. Jag läste första kapitlet på fem dagar (Fem dagar!) och läste resten på en dag (med avbrott för lunch.)
   Får väl se om det blir någon sträckläsning på jullovet :-)

Tänkte förresten bara nämna att det kommer bli dubbel julkalender på fredag, för jag kommer inte hinna göra den imorgon. 
   Bara så ni vet :-)
   Men om allt blir som jag vill kommer det upp ett annat tidsinställt inlägg imorgon. En liten novell jag skrev igår :) (Men sist jag tidsinställde ett inlägg funkade det inte, så ni får väl se...)