Antal sidor: 262
Förlag: Rabén & Sjögren (Tack för boken!)
Originaltitel: Djupa Ro
Serie: -
Handling (från Goodreads):
"Jonathan är död."
Luddes röst bröts.
"Dom hittade honom igår. Vi måste åka hem."
Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.
Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.
I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.
David, Tove, Ludde, Paula och Jonathan har alla vuxit upp här. På en plats där alla känner alla har de sett varandra spela fotboll, hångla och halsa folköl på badplatsen. De har sett varandra längta bort, och de har sett varandra stanna kvar. Ändå finns det så mycket de aldrig delat. Så mycket de aldrig pratat om.
Och ryktena färdas snabbt här. Det är mycket som är svårt att ta in. Jonathan drunknade. Han fastnade under bryggan och kom inte loss. Vad skulle han ens bada för? Ensam? Mitt i natten?
Djupa Ro är en berättelse om vänskap, sorg och små samhällen. Om gamla minnen, nya känslor och hemligheter som sakta sipprar fram när man skrapar lite på ytan.
Omdöme:
Det där var en extremt lång handling.
När jag fick erbjudande om den här som recensionsexemplar var allting bara "YES" för kom igen: Lisa Bjärbo. Med en något sorgligare bok än hon skrivit tidigare.
Med andra ord så var förväntningarna ganska höga.
Och hejsan hoppsan så bra det var! Språket kändes ännu bättre än det brukar vara och allting kändes så äkta. Karaktärerna, känslorna, handlingen och händelserna... Det var så lätt att förstå och känna igen sig trots att inget liknande har hänt mig personligen.
Jag älskar hur allt blev lite av ett mysterium mellan varven också. Lika mycket som karaktärerna själva ville det, så ville man få reda på sanningen, och därför var det svårt att släppa taget om boken.
Det känns som om det var längesedan jag läste något riktigt bra som jag verkligen fastnat i, så det var oerhört kul att läsa den här och få den där speciella känslan man får när man verkligen blir inne i en bok.
Jag är så glad över att Jonathan blev mer än "den döda killen." Genom flashbacks och tankar från de andra karaktärerna fick även han en personlighet, vilket krävs för att vi läsare ska sympatisera. Vissa stunder kände jag mig bara så extremt frustrerad över att han dog, som om det var jag som var hans vän.
Den här boken får en att vilja både skratta och gråta. Gillade du Lisa Bjärbos tidigare böcker så lär du gilla den här också. Har du inte läst någon av hennes böcker än så är det nog hög tid att du gör det. Alltså seriöst.
