söndag 19 oktober 2014

The Unbecoming of Mara Dyer

Författare: Michelle Hodkin
Antal sidor: 452
Förlag: Simon and Schuster
Svensk titel: -
Serie: Mara Dyer #1
Första meningen: The ornate script on the board twisted in the candlelight, making the letters and numbers dance in my head.

Handling (från Goodreads):
Mara Dyer doesn’t think life can get any stranger than waking up in a hospital with no memory of how she got there.
It can.

She believes there must be more to the accident she can’t remember that killed her friends and left her mysteriously unharmed.
There is.

She doesn’t believe that after everything she’s been through, she can fall in love.

She’s wrong.

Omdöme:
Uuhhhh.

Mina känslor till den här boken stämmer överens med mina känslor till det där omslaget. Mellan varven gillar jag det, samtidigt som jag måste säga att det är något av det konstigaste jag någonsin skådat.
Det började bra. Det började mystiskt, med en underhållande berättarröst och ett kärleksintresse som jag blev nyfiken på.
Men sen... Sen vet jag inte riktigt. Jag väntade hela tiden på att något storslaget skulle hända men... Det gjorde det aldrig. Jag fastnade på det där stadiet när jag var smått intresserad i början - som om hela boken var en slags inledning. 452 sidor inledning. Uh. No bueno.

Det här var helt enkelt en berg och dalbana utan upp och nergångarna.

Mara Dyer var en helt okej huvudroll. Hon swoonade över den heta killen, som de flesta huvudrollerna i paranormal romance gör - hon reagerade till situationer som de flesta gör - hon... Hon kändes inte speciell. Hon var lite kaxig, vilket är bra, men... Jag vet inte ens.
Noah Shaw var helt okej i början. Han var den där mystiska killen som man vill veta mer om. Men det var allt. Jag fick inget riktigt grepp om hans personlighet.
Och så har vi uuhhh what's-his-name. Han... den där söta saken som blev Maras vän. Jag gillade honom. Han hade egentligen inte heller någon riktig personlighet men hej han var okej. MEN HAN VAR SÅ UTNYTTJAD AV FÖRFATTAREN OCH DET VAR SÅ OSMIDIGT GJORT OCH HERREGUD. Det kändes som om författaren bara använde honom som någon slags informationskälla för Mara, och sedan när hon inte behövde honom längre kastade hon bort honom. Poof.
Jag antar att alla författare på ett eller annat sätt alltid utnyttjar sina karaktärer (vad sjutton skulle vi annars göra med dem... eh?), men det ska inte märkas så tydligt. Jag menar, jag har aldrig tänkt på det här förut, i någon annan bok.
Det här kanske inte riktigt är något att bli upprörd över men... Det var så tydligt. Hon slängde bokstavligen iväg honom så fort hon inte behövde honom, och jag tvivlar faktiskt på att han kommer att nämnas i uppföljarna.

Men trots att det inte hände särskilt mycket och att karaktärerna var något färglösa och att jag satt med ett stone-face fastklistrat i ansiktet hela tiden så var det en helt okej bok. Den var inte ens dålig. Den var underhållande, och om några hundra år kanske jag till och med läser nästa del.

(Dat kiss scene tho. Haha det var något av det konstigaste jag läst. Jag föreställde mig den på det mest underliga sätt jag någonsin föreställt mig något.)

2 kommentarer:

  1. Du blev precis taggad i en award/tag på min blogg :) Hoppas att du tycker att det är okej!
    http://countlessbooks.blogspot.se/2014/10/sisterhood-of-world-bloggers-award.html

    SvaraRadera
  2. Och jag har taggat dig också ;)
    http://dolasbokblogg.blogspot.se/2014/10/sisterhood-of-world-bloggers-award.html

    SvaraRadera

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D