tisdag 30 september 2014

The Book Thief

Författare: Markus Zusak
Antal sidor: 550
Förlag: Alfred A. Knopf
Svensk titel: Boktjuven
Serie: -
Första meningen: First the colors.

Handling (från Goodreads och redigerad av mig för att jag kände att den innehöll spoilers. (Och för lite Rudy Steiner pff (sorry not sorry))):
It's just a small story really, about, among other things, a girl, some words, an accordionist, some fanatical Germans, a Jewish fist-fighter, and quite a lot of thievery.

Set during World War II in Germany, Markus Zusak's groundbreaking new novel is the story of Liesel Meminger, a foster girl living outside of Munich. Liesel scratches out a meager existence for herself by stealing when she encounters something she can't resist: books. With the help of her accordion-playing foster father, she learns to read and shares her stolen books with her neighbors during bombing raids - as well as with the Jewish man hidden in her basement. (Don't forget the cute little boy with hair the color of lemons! He's adorable. Don't you dare tell me otherwise.)

This is an unforgettable story about the ability of books to feed the soul.

Omdöme:
Okej sååååå... Recension. Ni vill att jag skriva en recension. Eller, det kanske ni inte alls vill, vad vet jag? Det är ju inte så att någon faktiskt sagt klart och tydligt att "hej recensera Boktjuven/the Book Thief!" Det har ni faktiskt inte sagt.
Trots det ska jag nu försöka skriva en vettig recension om det här mästerverket.
Jag ska bara... Ja vad sjutton ska jag bara egentligen? *känner för att börja gråta.... Igen.* Åh herregud jag borde få glass för det här eller något.

Det här är inte enkelt. Den här recensionen kommer inte bli enkel att skriva. Det finns en hel del jag vill skriva, men det innebär spoilers, och jag vill inte skriva en recension som bara består av spoilers.

Som ni säkert redan vet utspelar sig The Book Thief under andra världskriget, under perioden när det var farligt att inte vara blond och blåögd. När judar tvingades fly och när man av någon anledning fann det okej att spränga folk i luften och gasa dem till döda och döda dem överhuvudtaget.
Det faktum att det här kriget faktiskt har ägt rum på riktigt gjorde bara boken mycket hemskare.

Den här boken är skriven på ett mycket speciellt sätt. Dels är det ett underbart språk, men det är även... En del andra saker som jag inte riktigt kan förklara. (Jag fick dessutom rysningar på mer eller mindre varenda sida.)

Helt ärligt så var boken lite halvtrög i början, men när man väl kom in en bit och handlingen verkligen satte igång var den helt fantastisk. Det krävdes bara ett antal sidor för att läsarna ska få lära känna karaktärerna och sätta sig in i miljön och tiden som det utspelar sig på. Men när man väl var inne var man helt fast.

Huvudrollen Liesel är jag inte helt säker på vad jag tycker om. Hon var en helt okej karaktär - vilket betyder att jag inte störde mig på henne - men hon blev inte heller någon favorit. Det kändes som om hon borde ha gått igenom mer karaktärsutveckling. Boken utspelar sig ju trots allt under ett antal år, så jag hade gärna sett lite mer utveckling hos henne.
Men så har vi Rudy. (Åh herregud...) Rudy Steiner, som i början bara var någon slags jobbig unge (en jobbig unge som ändå verkade veta mer än Nazisterna). Det var typ kärlek vid första ögonkastet (nästan, i alla fall.) OCH SEDAN BLEV HAN BARA MER OCH MER UNDERBAR. Han mognade så mycket och herregud jag önskar så att han hade växt upp under en bättre tid. Han förtjänade en bättre barndom än vad han fick. OCH VÅGA INTE KOMMA HIT OCH GASTA PÅ OM HUR HAN BARA ÄR EN BOKKARAKTÄR FÖR HEJ. RUDY. ÄR. SÅ. MYCKET. MER. ÄN. BARA. EN. BOKKARAKTÄR.
Han är mitt liv. (Life of a fangirl otl)
Han var inte den enda älskvärda karaktären dock. Jag gillar verkligen Max, Hans, Isla... Även Rosa, trots att jag var något osäker på henne i början.

Har du inte läst The Book Thief än så måste du verkligen det. Om jag så ska köpa boken åt dig själv. (Vilket inte skulle gå för tillfället för jag handlade upp alla mina pengar nyligen.) Det här är ett mästerverk. Genialt. Så genialt. Jag kan inte ens förklara och hela tiden när jag läste var jag bara så arg på mig själv för att jag inte kan skriva något så genialt.
Jag har fortfarande inte sett filmen, men det lär bli snart. Jag förväntar mig inte att filmen ska vara like bra som boken, för det är en sådan speciell bok och jag tror inte att en film kan nå upp till den nivån. Det är bara för bra. Alldeles för bra.
   Den här boken är för bra.

Om ni ursäktar går jag nog tillbaka till mitt hörn och gråter lite nu.

måndag 29 september 2014

Röd Som Blod

Författare: Salla Simukka
Antal sidor: 235
Förlag: Rabén & Sjögren (Tack för boken!!)
Originaltitel: Punainen Kuin Veri (Finska, om någon undrade.)
Översättare: Mattias Huss
Serie: Lumikki Andersson #1
Första meningen: Snön lyste vit. 

Handling (tagen från Goodreads och något redigerad av mig för att jag personligen kände att den innehöll spoilers):
Sjuttonåriga Lumikki Andersson har bestämt sig för att hålla sig på sin kant och göra sin egen grej. Men allt ställs på ända när hon hittar tvättade sedlar i skolans mörkrum. Det visar sig att tre av skolans elever har kommit över plastpåsar fulla med blodiga sedlar och snart är Lumikki indragen i en härva av internationell narkotikasmuggling. Dessutom misstänker Elisa, en av de tre eleverna, att hennes pappa som är narkotikapolis är involverad i det hela. Lumikki tvingas med på en livsfarlig flykt undan ryska och estniska kriminella.

Det är den kallaste vintern i mannaminne och gatorna i Tampere är inbäddade i ett gnistrande vitt täcke. Och inget är så rött som blod i snö.

Första delen i en thrillertrilogi om Lumikki.

Omdöme:
Den här boken kom som en rätt stor överraskning, med tanke på att jag inte varit särskilt aktiv den senaste tiden och att jag inte beställt några recensionsexemplar, så ett jättestort tack till Rabén & Sjögren som skickade den!

Jag är inte helt säker på vart jag ska börja. Om jag ska gå rakt på sak så kan jag säga att det var en bra bok, det var det, men jag blev inte överväldigad och jag hamnade inte i något slags fangirl-mode (Som jag väldigt ofta gör.)
Men det var en underhållande inte alltför lång bok som jag tog mig igenom rätt så fort.

Språket var lite av en överraskning. Det kändes väldigt originellt och gav boken den stämning jag antar att det var meningen att den skulle ha. Dock kände jag personligen att vissa beskrivningar var lite onödiga, men det kanske bara är jag som är petig.

Lumikki är en rätt så mörk, osocial och "cool" person. När jag först började läsa trodde jag att jag skulle gilla henne, men jag blev något besviken. Hon är alldeles för mycket Mary Sue. Hon är så bra på allting och det blir bara alldeles för irriterande.
Något annat jag störde mig lite på var bytet av perspektiv. Eller snarare, karaktärerna som författaren valde att fokusera på. Jag hade gärna sett mer av Elisa, Kasper, och Tuuka. Istället gick vi från Lumikki, till någon gammal/ung gubbe, till någon annan gammal/ung gubbe, och så tillbaka till Lumikki. Alla de där gamla/unga gubbarna tog så mycket plats och det var rätt ointressant att läsa om dem, helt ärligt.

Men jag kommer högst troligtvis att läsa de följande delarna också. Förhoppningsvis kommer jag få se lite mer karaktärsutveckling (och mer av Kasper för woooo han är rätt söt.)

Det här är en perfekt bok för dig om du vill ha en tuff huvudroll och något lite thriller-aktigt.

fredag 26 september 2014

Första dagen på bokmässan!

Så nu sitter jag på hotellet efter min första dag på bokmässan i år!
Träffade Ella, som jag kommer träffa imorgon igen ^^
Så nu ska jag se på Idol, läsa, och äta chokladfondant x)
IMORGON BLIR DET BOKSHOPPING

BOKMÄSSAN NÄSTA

Wooooo är på väg till Göteborg nu!
Ni kommer kunna hitta mig på bokmässan både fredag, lördag, och kanske en del av söndagen.

Kommer förresten att vara på bokälskarträffen på lördagen klockan 14.00 i Bonnier Carlsen's monter så hoppas att träffa så många som möjligt där ^^

HYYYYYPEEEEE

Haha jag har inte varit särskilt peppad förrän nu de senaste dagarna.

Btw, läste ut The Book Thief idag (alltså igår med tanke på att det här är ett tidsinställt inlägg) så om ni blir osäkra på om det är jag eller inte ni ser, så är jag den asiatiska tjejen i hörnet som gråter över spoilervarning! Rudy Steiner slut på spoiler.

Woooooop.

fredag 19 september 2014

Harlequin's författartävling!

Ni har säkert redan hört om det här, men jag tänkte att jag kunde skriva lite om det i alla fall.
Just nu håller Harlequin en författartävling. De har tidigare bara gett ut översatta böcker, men vill nu hitta svenska författare. För mera info kan du klicka här.

Jag funderade först själv på att vara med, men så såg jag att det stod feel-good berättelser. Jag håller redan på att arbeta med en bok just nu, och jag vill ge all ledig tid åt den, och... Det är ingen feel-good berättelse direkt xD

Så jag tänker inte delta i den här tävlingen, men om någon av er där ute är intresserade borde ni absolut ge det en chans! Man vet aldrig, ni kanske får en bok utgiven ;)

torsdag 18 september 2014

Berättelse: Dragonborn Del 5

(Del 4) (Jag vet inte om någon fortfarande läser då den här berättelsen är alldeles för lång. Men om någon fortfarande läser förtjänar ni att få läsa klart den, så här kommer nästa del efter flera månader.)

We walked the whole day. My feet started to hurt, and my body begun to ache. We found some mushrooms, fruits, and berries that according to Skye was eatable. I eyed one of the mushrooms skeptically. Its color was dark, a bit purplish, and its hat was all spiky and quite big. “Are you sure we can eat this?”
“Nah… Or yeah… But well…”
“Is that a yes or no!?”
“We can eat it.” He studied the mushroom. “I think,” he added after a while.
“That’s it! I won’t eat it!”
He sighed, and threw the mushroom away somewhere far away in the woods.
I didn’t know when I would get to eat proper food again. Maybe we could hunt some animals, but how much? I still didn’t know how much water we had either. If we wouldn’t get killed by the silver-eyes, we most likely would starve. I guessed I could just choose which way of dying fit me the most.
“Scarlet, they’re nearby.”
“What?”
He hushed at me, concentrating his gaze into one direction. I turned my head, and far away I could see movements in the leaves. They were coming this way, stabbing violently through the woods.
“Come.”
Skye took off in another direction, and I followed him. We went through high grass and thicket. We jumped over a small stream and ended up under a bridge. Skye told me to be quiet, which wasn’t really necessary since I wouldn’t have said anything anyway. Then we waited. We both made ourselves as small as possible, hiding under our cloaks. Skye reached out a hand to me, and put a strand of red hair behind my ear. “Your hair is way too bright,” he whispered.
“Well, sorry.”
I could hear them coming now. I guessed there were about five of them. They were chatting happily, laughing and stomping. It felt as if they were even trying to be loud.
“There shouldn’t be any golden-eyes left now, right? We killed them all!”
“I’m not too sure… Did anyone see the dragon-girl? Or the prince?”
I couldn’t stop myself from shaking.
“I saw the prince. I was there to hunt him down. But he got away… Bran kept hunting him though.”
“And where is Bran now?”
They were quiet for a while. Then one of them said: “I found him dead. Killed by an arrow.”
“Oh… Well, at least we killed their King. I was even there, seeing him plead for his life! It was a sight I will keep in my mind for the rest of my life.”
I could sense Skye stiffening beside me.
The silver-eyes’ voices became more faint, and soon enough we couldn’t hear them at all. We waited for a bit more, before daring to come out of our hiding place.
“Skye… are you…?”
He didn’t look at me. He kept his gaze at the ground, letting his hair fall down and cover his eyes. “Let’s go.”
No one said a word until the sun was starting to come down, and the wolves woke up.

Skye was walking in front of me. He had this kind of dark aura around him, keeping the space between us. I wanted to say something, but what did you say to someone whose father had just died? I had never been of any use when it came to cheering people up.
That’s when I heard it. A loud howl filled the area. Skye stopped, trying to find the source of it. “Wolves,” he whispered quietly, but still loud enough for me to hear. He stood still for a while more, sharpening all his senses. “Blood wolves. That’s even worse.”
My heart started to pound harder because of the danger that awaited us. This wouldn’t be easy, I understood that much.
“Get your sword ready. We won’t be able to run from them. They’re too close and too fast.”
I looked down at the sword handle. I wasn’t ready for this. A fight between life and death using swords? I’d gladly pass that one. But this was reality, so no passing.
Beside me, Skye drew his sword.
“You won’t be using bow?”
“A bow is a weapon used at a distance, while sword is not. Since you’ll be using sword, I’ll do it as well. I feel that it’ll be easier to protect you if I’m close by.”
I nodded, showing that I understood. “I see… I’m totally capable to protect me myself though. Just saying.”
That made him smile. Not that amused smile he always had when he mocked me. It was that gentle and kind smile that in some way made me all warm inside. It didn’t reach his eyes this time, but it was enough to make me relieved, and enough to give me some hope.
I quickly drew my sword, feeling like one of those cool dudes from the movies. But something felt different. I could sense the power within me. It was as if a dragon was breathing inside, waiting to come out and show its true power. Fire was flowing through my veins, binding with the fire in the sword. I laughed for myself. “I have the urge to put the whole forest on fire. Is that weird?”
“Well, if anyone else would have said it, it would have been weird. When it’s you? Nah, I’d say it’s normal.”
My lips turned into an evil smile, making me scared of myself. “Let’s kill some blood wolves then.”
The howling came closer and stronger for each second. Drums made of paws hitting ground held a fast rhythm, drumming louder and louder. I could even smell the blood. Normally, I would have been disgusted by the smell. Now, it only made my adrenaline rush even more aggressive.
Come on now, before I explode of excitement. And so they came, crashing through the woods like a tsunami crashes through cities. They barely hit the ground. They just ran toward us, thirsting for our blood. They yelped and gritted their teeth. Blood was dripping from their mouths, and their eyes were glowing in red. Without slowing down a single bit, they came closer to us. They would totally run over us. I tried to think. We wouldn’t be able to hold them off when they came with that speed. Not with two swords, at least. Think. Think! Just when I thought they would clash right into us, Skye put himself in front of me, raising his hand. With his other hand he violently pressed down his sword into the ground. Lightning was escaping from the sword, as well as from the sky. The lightning from the different directions reached for each other, growing bigger and closer. Then they finally touched, and both of them exploded into a transparent wall shimmering in blue, stretching out far to the sides. The wolves clashed right into it. Judging by their behavior, the wall didn’t only keep them away from us, but also gave them an electric shock.
The wall disappeared, leaving us exposed to the wolves. Skye pulled out the sword, swaying a little on his feet.
“Hey, are you okay?”
“Y-yeah… It just… Takes a lot of energy to use magic like this.”
The wolves were now focused on us again. They didn’t hesitate for one moment, but rushed at us and went to attack. Leaving us no time to think, we attacked as well. I let the sword sing out in the dark evening, swinging at the wolves. I was far from good at it, but it was enough. Due to a miracle, I managed to cut one of the wolves at the waist. It didn’t show any sign of pain, just turned more aggressive. Come on, you can do it. I swung the sword again, desperately trying to hit. The sword was easy in my hands, fitting perfectly. More to the left, a voice in my head told me. My own voice.
And so, suddenly, before I had realized what was actually happening, I cut the neck. Blood was spraying everywhere, covering my sight. What have I done? I looked away, shaking, letting the sword fall to the ground. This was horrible. Horrible. My eyes fell on the wolf, lying on the ground covered by blood. I couldn’t stop staring. I had done that. I was the cause of all that blood. The wolf’s eyes were wide opened, reflecting the moonlight. I went down on my knees, feeling the tears streaming down my face.
“Hey, it’s okay,” a voice came from behind, far away, as if a wall was placed between us. A boy with golden eyes and black messy hair covered the wolf from my sight, but I could still see it in my head. He embraced me, telling me that it was going to be okay, stroking my head with his hand, letting me rest against him. But I couldn’t believe his words, because the picture of the wolf kept flashing in my head.
“No,” I managed to say.
“Huh?”
“You’re lying. It won’t be okay.”

“Let’s stay here for the rest of the night.”
I was half asleep. I was riding on his back, clinging on to his shoulders. Looking around, I noticed we were outside some kind of cave.
“Can you jump off? I have to go find supplies to light a fire. I’ll be back soon, okay?” I didn’t really want to do it. I didn’t want to be alone in the cold, letting him run off on his own.
“I won’t go far,” he said as if he’d read my mind. So I got off, feeling the warmth slipping away from me. I observed him as he disappeared behind some trees, not leaving a single trail behind him.
Slowly, I dragged myself to the cave. I leaned against one of the walls and exhaled. The picture of the dead wolf was stuck in my head, making me nauseous.
All my thoughts about this being a dream had disappeared a long time ago. This was actually happening. It was reality.
Another tear slipped out of my eye, and then another. As I cried, I eventually fell asleep, dreaming about wolves howling in a blood-red night.

When I woke up, the sun was up, its light reaching out to me. The remains of a once burning fire were placed in the middle of the cave, still smoking. I stood up. My head was throbbing, and I still felt nauseous. Slowly, I made my way out of the cave, looking for Skye. I found him outside, sitting against a tree while looking out through the forest. As he heard me coming, he turned around and gave me a gentle smile. “Good morning, Ginger.”
“Don’t call me that,” I muttered.
He chuckled. “Are you okay?”
I nodded. I sat down beside him, sighing. Looking at him more closely, I could see the bags under his eyes, casting down dark shadows on his too pale skin.
“Did you sleep any at all?” I asked.
“Not really.”
“Why?”
“Someone had to guard, and keep the fire alive. Did you know that grilled berries are actually really tasty?” He laughed. “Maybe we should try to catch some fish… And grill it. With berries. And we should boil some water, since we don’t have that much clean water left.”
“You should have woken me up. I could have guarded some hours too.”
He sighed deeply, and turned his head up to the sky. “You needed to sleep.”
“You obviously needed it too.”
“Your needs are more important,” he said, more quiet than before. I stared at him. Why would he say that?
“They aren’t… If someone’s needs are more important, it’s yours. You’re a prince… The golden-prince. I’m just… Me. If it wasn’t for the fact that I’m a Dragonborn, I would be nothing more than just normal.” I stood up again, and turned away from him. “I’ll go to pack our things. We should get going.”
“I’m your knight, Scarlet.” I looked at him in surprise. He walked closer to me, before going down on one knee, as if he was going to propose. Eyes set on the ground, he talked, totally serious. “As long as we are on this quest, I won’t be your prince. I will be your knight, protecting you from whatever dangers we may face, leading you safely to our destinations, fighting by your side until the very end. I was assigned this quest to do those things. I swore an oath, in order to do those things. So, Scarlet,” he said as he looked up at me with his golden-eyes, “until this is over, you are the only one who matters. Scarlet Dragonir, I—Skyler Lionclaw—shall stand by your side until you no longer want me there, protecting you with my life if so is needed.”
I was speechless. What was there to say, anyway?

Skye’s lips shifted into a faint smile. “As you said, we should get going.” So we packed our things, and walked. We only needed a few more hours, before we would reach the dragon nests.

söndag 14 september 2014

THE BOOK THIEF HAR OFFICIELLT FÖRSTÖRT MITT LIV

Det här inlägget innehåller enorma spoilers om du inte har läst The Book Thief. Fortsätt på egen risk.

(Be aware, det är ingen recension eller liknande. Jag har inte ens läst ut boken än.)

söndag 7 september 2014

Gästnovell: Lögner

I samma stund som hans livlösa kropp föll ihop på marken slutade mitt hjärta att slå.



3 månader tidigare

Jag hade alltid trott att vakterna runt omkring mig fanns där för mitt bästa. För att skydda mig mot alla dem som ville göra mig illa eller på något sätt skada mig. Jag trodde att de var ett tecken på att min far älskade mig. Att han var orolig för mig och ville mitt bästa. I hela mitt liv levde jag på hans konstanta lögner. Lögner som fick mig att alltid titta mig över axeln två gånger, lögner som gjorde att jag inte litade på någon annan än honom. Han var min far. Det han sa var sanningen. Det var så det var. Lögn efter lögn och jag trodde på alltihop, varendaste ord.

När han därför sa att vakterna var för mitt eget skydd trodde jag på honom. När han sa att människorna i slottets källare var förrädare, lögnare, farliga människor, då trodde jag på honom. När folket i staden stirrade på mig när jag kom gåendes trodde jag att det var för att de ville mig illa. De var alla lömska förrädare. De ville ha bort min far. De ville ha bort mig. När barnen sprang gråtande och skrikande iväg trodde jag att det var för att deras föräldrar matade dem med lögner om mig och min far. Lögner om vilka hemska människor vi var. Om hur vi hade blivit galna av makt. Hur vi planerade att döda alla som inte stod på vår sida.

Jag antar att ordspråket,

”Dina fiender är inte dem som står emot dig, med svärd i handen, utan dem som står bredvid dig med dolkar bakom sina ryggar.”

innehåller mycket mera sanning än vad man tror.

Nutid

När jag tänker tillbaka på allt som hänt så kan jag inte sluta tänka på hur mycket ordspråket verkligen stämmer. Jag trodde alltid att mannen som stod emot mig, hade helt andra åsikter och värderingar, var min fiende. Jag litade inte på honom i början. I slutändan älskade jag honom mer än någon annan.

Min far som jag litat på i hela mitt liv. Han som lärt mig allt. Den fadern som ”älskade” mig mer än något och någon annan. Den fadern som alltid skulle stå vid min sida. Han höll sin dolk bakom sin rygg och i slutändan.... I slutändan dödade han min sanna kärlek.

Han dödade mig.


Skriven av: Jenne-chan <33333