lördag 26 juli 2014

The Maze Runner

Författare: James Dashner
Antal sidor: 375
Förlag: Delacorte Press
Svensk titel: Maze Runner
Serie: The Maze Runner #1
Första meningen: He began his new life standing up, surrounded by cold darkness and stale, dusty air.

Handling (från Goodreads):
"If you ain't scared, you ain't human."

When Thomas wakes up in the lift, the only thing he can remember is his name. He's surrounded by strangers--boys whose memories are also gone.

Outside the towering stone walls that surround the Glade is a limitless, ever-changing maze. It's the only way out--and no one's ever made it through alive.

Then a girl arrives. The first girl ever. And the message she delivers is terrifying.

Omdöme:
Wow. Oftast när jag uttrycker mig med ordet "wow" betyder det något bra. Det här är inte ett sådant wow. Det här är ett wow som i "Wow vilken besvikelse ge mig en tändare så att jag kan sätta boken i brand och sedan slänga ut askan i havet eller något."

Oftast när jag läser böcker jag inte gillar så brukar jag kunna se varför så många andra gillade den. Så var inte riktigt fallet här. Jag förstår inte riktigt varför så många verkar gilla Thomas. Jag förstår inte varför så många säger att de var fast genom hela boken. För hej, jag gillade inte Thomas alls, och jag var inte alls fast i boken utan började slarvläsa efter sida 159 för att jag inte stod ut längre.

Den här boken hade så mycket potential. Eller, snarare, själva idén hade så mycket potential. Idén är otrolig. Den hade kunnat bli lika bra som Hungerspelen. Om någon annan hade skrivit den.
Det fanns ingenting i språket som fångade mig, absolut ingenting. Jag kom hela tiden på mig själv med att tänka på något helt annat när jag läste, så i slutändan var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om stycket. (Så allting fram till sida 159 läste jag i stort sett två gånger.)
Jag insåg först inte hur tråkig jag tyckte den var. Jag trodde bara att jag var för trött för att läsa eller något (Vilket kan ha varit sant i början, när jag satt och läste på planet hem från USA och tidszonerna blev helt konstiga.) Men till slut insåg jag det faktum att jag verkligen inte gillade boken, och att en energidryck inte hade ändrat på det.

Något som förstörde en hel del av den otroliga idén var karaktärerna. Eller i alla fall, våran kära huvudroll Thomas. Bara... Va? Jag störde mig på honom så mycket. Han vaknar upp i en hiss, utan något minne om vem han är (bortsett från hans namn), och han hamnar någon annanstans med massa andra killar, alla i närheten av hans egen ålder (16 år.... Vilket skämt). Och jag vet inte, det kanske bara är jag, men det känns som om man naturligt borde... Vara lite tillbakadragen och livrädd och INTE BETE SIG SOM EN KOMPLETT IDIOT MOT DEN ENDA PERSONEN SOM ÄR VILLIG ATT BLI ENS VÄN (*suck*.... Stackars Chuck...)
Det är okej att vara nyfiken, och det är bra att han vill ta reda på mer om stället han hamnat i men... Han kändes inte som en realistisk karaktär. Han tar så mycket plats, alldeles för fort och det... Det går inte att känna igen sig i honom. Han är för mycket av en Gary Stu (Eller Marty Stu, om ni nu föredrar det.)

Förresten. Den här scenen när Thomas springer springer ut i labyrinten för att rädda Alby och Minho (Det kändes alldeles för framtvingat, btw. Jag menar, en sådan utveckling i historien måste vara naturlig. Nu kändes det istället som om Dashner ville att Thomas på något sätt skulle hamna ute i labyrinten när det var mörkt, men han kom inte på någon riktig anledning till att Thomas skulle hamna där, så han bara... Lät det hända. Han lät Thomas spela hjälte genom att ge honom tankar om att han bara "var tvungen" att göra.)
Det kommer en så kallad Griever då, eller hur? (Jag tror jag hade börjat slarvläsa då så jag vet inte riktigt) Och den så kallade Griever-saken klättrar upp på väggen. Ser ni poängen? Om de kan klättra upp på väggen, varför kan de inte klättra över den? Jag är säker på att det finns en vettig förklaring till det, men förklaringen nämndes aldrig (såvitt jag minns...), såå.... (Förresten, fick vi någon förklaring till varför det bara var killar som sändes dit? (Bortsett från flickan som sändes dit på slutet))
Vissa saker lär väl förklaras i nästa del, men... Jag är inte helt säker på att jag vill fortsätta med trilogin. Vi får se. Kanske fortsätter på grund av Minho, den enda karaktären jag faktiskt gillade. (Newt var helt okej också, antar jag... Och Chuck förstås.)

Hur som helst, ser fortfarande fram emot filmen. Tror faktiskt det finns en stor chans till att jag kommer gilla filmen mer i det här fallet.

3 kommentarer:

  1. Jag gillade inte heller direkt boken. Tyckte att det kändes som om författaren behövde tvinga karaktärerna att göra saker istället för att de gjorde det naturligt :/

    SvaraRadera
  2. Men usch vad synd att varken du eller Viggo ^^ gillar den ... hade ju sett fram emot att få läsa den men kanske inte iallafall? Jag menar, oftast har du (och Viggo) rätt så rätt i vad ni tycker om böcker x) tror jag får ge den en liten chans i alla fall, så kanske jag istället blir posisitvt överraskad nu när jag inte tror jag kommer gilla den ;P

    SvaraRadera
  3. Håller med dig! Thomas var så otroligt irriterande och fick tvinga mig själv till att läsa första halvan, andra halvan var i alla fall lite mer spännande... Tror nog jag också kommer tycka mer om filmen än boken :)

    SvaraRadera

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D