söndag 16 mars 2014

Nyckeln

Författare: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Antal sidor: 813
Förlag: Rabén & Sjögren
Översättare: -
Originaltitel: Nyckeln
Serie: Engelsfors-trilogin #3
Första meningen: Den bländande vitheten mattas av.

Spoilers kan förekomma om du inte läst tidigare delar!

Handling (från Goodreads):
Det har gått drygt en månad sedan tragedin i Engelsfors gymnasiums gympasal. De utvalda får ingen tid att återhämta sig innan deras värld vänds upp och ner igen. Frågor besvaras. Hemligheter avslöjas. Lojaliteter prövas. Tiden håller på att rinna ut och till slut kan De utvalda bara vara säkra på en sak: Allt kommer att förändras.

Omdöme:
Wow. Alltså... Wow.

Okej, så det här var väldigt bra. Väldigt väldigt väldigt bra.
Men jag kan inte säga att den var helt otrolig från början till slut. Och jag kan inte säga att språket var sådär övergudomligt vackert (troligtvis har det inte varit det i de tidigare delarna heller, men jag tänkte inte på det förrän nu.) och jag kan inte säga att jag är jätteförtjust i slutet.
Trots det så var den väldigt bra.

Helt ärligt så tror jag inte det var förrän jag var 300 sidor in som jag faktiskt började gilla den. Det kändes som om det gick lite trögt, och jag fann inget intresse (förutom i Viktor. Viktor finner man alltid intresse i.) Men någonstans, utan att jag märkte det, så blev jag helt fast. Jag satt och läste i fåtöljen flera timmar i sträck! Har inte gjort det på jättelänge, känns det som... (Fast det har jag ju visst det, kom jag på)

Språket då. Jag har inte reagerat på det förrän nu, men när jag läste märkte jag att författarna använder väldigt mycket beskrivningar, och att de ofta skriver helt rakt av. Det är väldigt svårt att förklara hur jag menar nu. Men man kan säga att de skriver allting väldigt tydligt, exakt som det är (Men herregud Mimmi nu fattar du ju inte ens själv vad du menar.) Det är inget poetiskt och vackert språk, om man säger så.
Jag säger inte att det är något fel med att skriva opoetiskt. Så länge det flyter på funkar det. Det är bara jag personligen som föredrar när språket är vackert.

Okej, det här måste vara den vettigaste recensionen jag skrivit på länge, och samtidigt känner jag att den inte är särskilt vettig alls.

Karaktärerna. Alltså, Viktor. Jag gillade honom redan i andra boken, men nu... Efter att ha läst Nyckeln... Jag tror till och med att han går om Finnick och ni vet att jag älskar Finnick. Men Viktor... Alltså... Puuuuuuuhhhhh. Hans personlighet är inte ens så speciell, och samtidigt är den det mest speciella som någonsin existerat (Nästan i alla fall.)
Men seriöst talat, den här trilogin behövde en bra maskulin karaktär som inte dör på sida 15 i första boken. Jag är helt okej med Rickard och Felix också... Och Gustaf, antar jag. Men trots att Gustaf fick vara med från första början så känner jag fortfarande inget speciellt för honom.
När det gäller de utvalda, så tycker jag ändå att alla har utvecklats på sätt och vis. Mina favoriter är nog fortfarande Linnéa och Vanessa, trots att Linnéa hade stunder då jag inte gillade henne.

Helt ärligt, så vet jag inte riktigt vad jag tycker om slutet. Det var helt okej, men det känns inte som ett riktigt slut. Det känns som ett slut, men inte som ett slut på en trilogi.
Oftast när man läser slutet på en serie så känns det... Komplett. Som att alla bitar föll på plats och man känner att allting är klart, att det inte finns något mer att göra med serien.
Men det här kändes inte så. Och samtidigt känns det som att jo, det är över nu.
Det som man har fokuserat på genom hela trilogin är över nu, men man skulle ändå kunna göra en fortsättning.

Nu, om ni ursäktar, kan jag inte låta bli att placera en spoiler-sektion här nedanför. Det är hemskt nödvändigt, förstår ni.
Så, spoilervarning för er som inte läst Nyckeln. Markera för att läsa:
Alltså förlåt men jag måste babbla på lite till om Viktor. Han dog i en j*vla mening. Bokstavligen. En mening. Och Minoo var typ känslomässigt bortdomnad för tillfället så hon brydde sig inte ens. Man fick inga känslor från omgivningen eller någonting. De bara placerade in hans död där som om det var vad som helst. Om ni bara visste hur arg jag blev. Jag bara stängde igen boken och lade den på bordet och vägrade att röra den på ett tag. Och sen berättade jag för mamma att min favoritkaraktär dog i en mening och sen grät jag. Och om en mening får mig att gråta är det en riktigt bra mening. Jag gråter inte alls ofta när det gäller böcker eller filmer eller liknande. Jag gråter nästan aldrig på grund av såna saker. Men nu, nu minsann.
Och grejen var, att jag inte ens var särskilt chockad. Eller, jag var chockad över hur kortfattad hans död var, men jag var inte chockad över att han dog. Det hade jag känt på mig ett tag. Någon gång efter att Minoo räddar Clara, så säger ju Viktor att han inte tänker låta någon skada Minoo. På grund av det, så trodde jag att han skulle dö för att han räddade hennes liv. Alltså hade jag föreställt mig hans död rätt så dramatisk, på åtminstone fem meningar, men det var tydligen för mycket begärt. 
Jag fick i alla fall lite känslor från omvärlden senare i boken. När Minoo träffade Clara och sedan gick till Viktors grav med Felix... Det var nästan så att jag bröt ihop igen.
Så, om ni ursäktar, så ska jag ut och leta efter blåmesar och sen ska jag gråta lite till.Slut på spoiler-sektion.
Så, kortfattat så var det en riktigt bra bok. Den var inte perfekt, speciellt med tanke på att det var sista delen i en trilogi, men den var ändå väldigt bra. Så om du gillade Cirkeln och Eld så tror jag inte att du kommer bli besviken på den här.

1 kommentar:

  1. Den enda jag kunde göra när ... den ... dog, vet du vad det var? Jo, att lägga handen över munnen på det där klyschigt-chockade sättet ;) Tyckte det, på ett sätt, var bra med bara en mening, för det blev verkligen som ett slag i ansiktet!

    SvaraRadera

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D