måndag 7 oktober 2013

Gästnovell: Glömd

Jag gick ut och stängde dörren efter mig med en smäll. Ställde ner min väska i den vita snön och fiskade upp nyckeln ur fickan på min gröna dun-jacka. När jag satt i nyckeln och just skulle vida om hörde jag honom gapa.
Han brukade vanligt vis aldrig vara full vid den här tiden på dygnet, det brukade börja vid tre tiden. Klockan var ju inte ens halv nio än. Jag vred om nyckeln och stoppade sedan tillbaks den i jackfickan. Tog upp ryggsäcken och hängde den över axeln. Det hade snöat hela natten. Jag hade vaknat försent och därför inte hunnit skottat uppfarten, vilket jag nu ångrade när jag kände hur snön trängde in i skorna. När jag kommit ut på trottoaren fick han syn på mig, började ropa och gapa som bara den.


Att bo granne med fyllo-gubben var inte det roligaste. Man visste aldrig om han hade en bra dag eller inte. När han hade en bra dag var han faktiskt inte så hemsk, sa ”Hej” och verkade faktiskt ganska normal. När han hade en dålig dag kunde det sluta som förra veckan, ett himla liv, snutar som var tvungna att brotta ner honom och sedan bära honom in i bilen för att kunna få med sig honom till station. 
Det var faktiskt ganska konstigt, hur många gånger han än blev tagen till stationen så blev det aldrig mer än så. Vilket inte var till en så stor tröst när han redan nästa dag började om med sitt gapande och supande. Morsan brukade låta mig ta med Klara till dagis men nu förtiden så vågar hon inte det. Jag är 17 så mig oroar hon sig inte för. Dessutom så blir gubben väldigt vimsig när han dricker, så även om han skulle försöka mucka med mig skulle det inte fungera något vidare. 


Jag tar en titt på mobilen, jäv..., klockan är snart tio. Nu har jag inte bara missat första lektionen utan även missat starten av provet i svenska. Tanja, min svenska lärare sa att om jag missade det där provet skulle hon ge mig F rakt igenom. Skit!Jag springer med en väldans fart, människorna runt omkring mig stirrar på mig som om jag hade fått fnatt. Jag ser nog helkonstig ut när jag kommer springandes med, trasiga byxor, en grön stor jacka och håret ståendes åt alla håll. Jag ser nog precis ut de där luffarna man ser på tv i New York. Smutsig, med en helgalen blick i ögonen, som springer för sitt liv. Ja, precis som en luffare. 


är jag kommer fram till skolgården, springer jag direkt till A-ingången på framsidan av skolan. När jag väl kommer in är korridorerna tomma och det enda som hörs är mina klumpiga skor som slår i golvet när jag springer mot lektions salen. Jag rycker upp dörren till salen och ser till min lycka att de just är till att starta provet. 
”Så vad har Josef hållit hus hela morgonen om jag får fråga?” Jag lägger ner väskan vid min plats och tar av mig jackan. ”Jag försov mig, om du nu måste veta.” Tanjas ansikte drar ihop sig, precis som alltid när hon är på väg att få ett utbrott men håller igen. Det är nog tur att hon just gör det, jag orkar inte med mer skit den här morgonen. 


Efter lektionen när provet är klart tar jag mina saker och går ut ur salen med alla andra, medveten om den sylvassa blicken jag får i ryggen. Men jag bryr mig inte, provet är avklarat så om hon bestämmer sig för att vara en häxa mot mig de sista veckorna av skolan så är det helt lugnt. När jag kommer till mitt skåp låser jag upp det och kastar in mina saker. Fredrik kommer upp bredvid mig och lutar sig mot skåpet bredvid. ”Så du försov dig, igen?” Jag stänger skåpet och ger honom en sur blick. 
”Ja faktiskt, min mobil ringde aldrig. Dessutom var jag tvungen att lyssna på den där gubbskitens himla gapande.” Fredrik skrattar sarkastisk. 
Men för mig är det inte lika roligt. Vad ska morsan säga. Jag har lovat att försöka komma i tid och vad gör jag? Jag missar hela första lektionen och nästan slutprovet i svenska. 

Folk undrar nog varför jag valde natur-programmet när jag knappt har kommit i tid en endaste gång sedan jag började. Men saken är den att jag alltid klarar alla test och prov. Lärare och elever tycker att det är helskumt. Vissa tror jag fuskar, andra tror att jag är någon sorts Einstein. Men sanningen är den att jag aldrig haft svårt med skolan. När jag väll hört något så stannar det, bara sådär. Fredda brukar alltid säga hur avundsjuk han är. Fast vem vill inte vara super smart? Okej det där lät super konstigt, särskilt eftersom jag inte är super smart. I alla fall inte om du frågar mig. Under lunchen så sitter jag, Fredda, Jhon och Micke vid samma bord. Egentligen är jag inte direkt polare med Jhon och Micke, de är ganska töntiga, och skumma.
 Men eftersom vi är de enda killarna i hela klassen så blir det som att vi måste hänga ihop. Vilket egentligen inte borde spela så stor roll, men för mig gör det faktiskt det. Jag är inte som dem, inte alls. Men trots det verkar folk tro det, i alla fall folk som inte känner mig. 

De som känner mig, eller vet vem jag är, brukar hålla sig på avstånd. Man kan säga att det går många rykten om mig på skolan. Fast de flesta ryktena är inte om mig, utan om min farsa, vissa handlar om morsan också, men de flesta handlar om farsan. Jag har inte hört alla men visa har jag hört, t.ex den om att min farsa skulle ha jobbat åt maffian och på grund av det försvunnit. 
Ja min farsa försvann, är försvunnen, var försvunnen. Ingen vet riktigt, inte jag heller. Han var bara försvunnen en dag. Polisen hade värsta utredningen, tidningen var som besatt av att få reda på allt och ja, sedan började ryktena. 
Om man bor i en stad där det nästan aldrig händer något så uppmärksammas saker som det där. Jag vet inte riktigt varför men det bara är så. Min farsa han var, ja han var som vilken farsa som helst. Jobbade som tekniker på ett företag, hade inget fuffens för sig, inget brottsregister. Han var helt enkelt vad man skulle kunna kalla en vanlig Svensson. Trots det så hände det där. 

I början så tänkte jag på det väldigt  mycket, faktiskt hela tiden, men ju längre tid som gick desto mindre tänkte jag på det. Nu så tänker jag nästan aldrig på det.
Jag vet att morsan gör det ibland. Hon får som små attacker ibland. Hon blir deprimerad, stänger in sig i sitt sovrum, gråter. Sedan när det är över så kommer hon ut ur sitt rum som att ingenting har hänt.
Klara min syster, hon är bara fem år, var tre när det hände. Jag tror inte ens hon minns hur han såg ut. Eller att hon ens hade en pappa en gång. Jag undrar om hon någonsin har tänkt på det, men det är nog svårt att komma ihåg någon när man inte minns vem det är. 


När skolan har slutat drar jag hem. Fredrik frågade om jag ville hänga med honom men jag sa att jag hade läxor att göra. Vilket han självklart inte gick på, särskilt eftersom jag ligger först i allt, matte, engelska, kemi, allt. Lärare ger mig inte ens läxa längre, de låter mig bara jobba på. Vilket är ganska skönt, men å andra sidan har jag aldrig någon bort förklaring. Men Fridrik hajade, han hajar alltid. Det kanske är därför han är min bästa vän, eller ja enda vän. Hans farsa stack när han var åtta. Hans morsa tog livet av sig. Han är nog en av de få personer som verkligen har haft det tufft. Men trots det så har det på något sätt bara gjort honom starkare, vissa blir helkonstiga, tar droger, dricker och allt sådant skit. Men Fredrik är nog vad jag skulle kalla en hjälte, eller ja något sådant i alla fall. 

Han har inte låtit sitt förflutna ta över hans liv. Han är nog väldigt speciell på det sättet. Fast det är nog bara jag som ser honom på det sättet, kanske för att jag just är det enda som vet om hans förflutna. För att jag är den enda som han verkligen litar på. Trots det kan jag inte ens vara ärlig mot honom och säga att jag bara helt enkelt inte har lust att hänga med honom just idag. 


Hemma är det tyst. Morsan och Klara har inte kommit hem än. Jag tar av mig mina våta skor och hänger upp jackan. När jag var halvvägs hem började det snöa, så hela jag är frusen. Jag går in i köket och gör mig själv en varm kopp choklad, det hjälper faktiskt ganska bra. Men mina fötter är fortfarande stelfrusna. Jag ska just gå in i vardags rummet. 
När någon tar sin hand över min mun, och det blir svart. 

Skriven av: Jennelie (Sluta vara en sån pessimist XDDDD)
Även bilderna tillhör henne. jennelie.deviantart.com

5 kommentarer:

  1. Haha jag är ingen pessimist xD Bara nästan :p Bilderna var bara kladd xD Hade bara sjukt tråkigt och är för lat för att rita ordentligt och är kass på att skriva/rita... jag är ingen pessimist XD

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättebra skrivet! Josef kom försent till morgonperioden xD

      Radera
  2. Hej, jag har taggat dig i tagen reading habits :) http://mybokshelf.blogspot.se/2013/10/reading-habits-tag.html

    SvaraRadera
  3. Jag har taggat dig: http://boklyckan.blogspot.se/2013/10/reading-habits-tag.html?m=0 :D

    SvaraRadera

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D