måndag 13 maj 2013

Jag tror att han leker med änglarna - Gästnovell


Jag smyger mig tyst fram mot torget. När jag kommer dit står det redan en stor folkmassa där och väntar. Jag tränger mig förbi och hamnar då mitt framför träscenen. Idag är dagen då det händer. Idag är dagen då min son Edgar ska hängas. Det är kung Erik själv som har bestämt det. Men min äldsta son Jonatan och några andra män från vår lilla by har gjort upp en räddningsplan för att befria  Edgar. Jag har lämnat Thor och William, mina yngsta söner hos en god vän i vår by. Jag vet att jag kan lita på henne. Det finns inte många man kan lita på längre, spioner och förrädare finns överallt. Simon är bara 15 år och jag ville att han skulle stanna med sina yngre bröder men han vägrade.

 Jag står och vrider mig nervöst, svetten rinner nedför min panna och ju mer tiden går desto oroligare blir jag. Sedan hör jag trummorna. Ljudet av dem blir bara högre och högre. Nu kommer de och jag ser Edgar och några andra från vår by. Alla är runt 16-40 år och alla har bojor runt händerna och fötterna. Jag ser hur dom går upp för den gamla trätrappen och ställer sig på ett led. Trummorna tystnar och alla männen vänder på sig med ansiktena emot folkmassan. Edgar står som fjärde person i ledet och hans blick sträcker sig emot himlen. Tårarna börjar rinna nerför mina kinder och mitt hjärta bultar så hårt, det känns som om det skulle kunna hoppa ur bröstet på mig när som helst.

Nu går en svartklädd man och en vakt upp och ställer sig framför männen. När folkmassan ser att vakten tänker säga något tystnar de.
Vakten säger ”Vi är samlade här idag för att straffa dessa män, som alla gjort sig skyldiga till brott som brutit  mot lagar som konungen själv stiftat.”
Ett buande hörs nu från folkmassan gentemot de män som står där. Jag vill bara skrika, lögnare är vad konungen egentligen är, någon kung är han i alle fall inte. Sedan börjar vakten tala om vem den förste mannen är och vilket brott han gjort sig skyldig till. Efter det börjar trummorna att trumma, folket tjoar, vissa buar. Sedan rycker den svartklädde mannen i en spak och ett konstigt knäckande ljud hörs, sedan är det över. Rädslan och förtvivlan sprider sig, det är bara två personer kvar tills det blir Edgar´s tur. Trummorna fortsätter att låta medan vakten pratar. Det låter igen och nu är det bara en person emellan, sedan är det Edgar. Vakten talar, den svartklädde mannen drar och nästa persons nacke knäcks. Jag sväljer och tittar upp mot Edgar, nu är det hans tur.

Vakten går fram till Edgar och börjar prata, när han säger vilket brott Edgar gjort sig skyldig till skriker Edgar ”Lögn!” och vakten vänder sig mot Edgar och ler ”Det var ju synd.” säger han.
Den svartklädde mannen ska just dra i spaken när en pil från ingenstans plötsligt hamnar i manens axel. Den svartklädde mannen släpper taget om spaken och skriker till av smärta. Jag hör hur folk jublar, men deras glädje blir inte långvarig. Vakten stegar fram kvickt och drar i spaken och i det ögonblicket så tror jag att mitt hjärta verkligen hoppar ur bröstet på mig. Luckan under Edgar´s fötter försvinner och han faller ner i hållet. Jag förbereder mig för ljudet men det kommer inte. Jag öppnar ögonen och ser Edgar hänga där fortfarande vid liv. Nu kommer fler pilar, en träffar vakten som ryckte i spaken, de andra pilarna träffar andra vakter. Sedan ser jag Simon. Han springer fram till Edgar och skär loss repen som håller Edgar fången. en sprudlande känsla fyller min kropp. De lyckades!

I nästa sekund faller Simon ihop. Edgar skriker åt Simon att han måste resa sig men det gör han inte, sedan ser både jag och Edgar varför. En pil från en vakt sitter djupt borrad i Simon´s rygg. Jag springer fram till dom men blir stoppad av Jonatan. Han tar tag i mig och hindrar mig från att springa fram till Simon. Jonatan säger till Edgar att han måste bära Simon. Edgar gör som han blir tillsagd och sedan springer vi därifrån. När vi kommit i säkerhet lägger Edgar försiktigt ner Simon. Jag ställer mig vid Simon´s huvud och håller honom i mitt knä. Tårarna forsar nerför mina kinder när jag säger ”Det är mitt fel! Det är mitt fel att Simon är död!”
Jonatan säger ”Mor det är inte ditt fel.” sedan sätter sig både han och Edgar sig vid min sida och håller om mig.
Vi sitter där en stund och bara gråter alla tre. Jonatan gråter nästan aldrig. Faktiskt kan jag bara minnas att han gråtit en gång tidigare och det var när hans far lämnade oss och försvann, bara sådär. Han grät och grät ända tills det inte fanns några tårar kvar. Jonatan och hans far hade alltid stått nära varandra . De gjorde mycket ihop. Det var hans far som lärde honom att jaga och att simma, ja allt som Jonatan skulle kunna ha någon nytta av. Vi begav oss hem och det första vi gjorde var att bränna Simon. Simon hade alltid velat bli bränd som riddarna brukade bli. Han brukade alltid säga ”Varför ska man ligga och ruttna i en grav egentligen? Nej när jag dör vill jag bli bränd på samma sätt som riddarna i alla legender.”

Thor som bara är 4 år hade väldigt svårt att förstå vart hans bror tagit vägen. När vi såg båten ute i mitten av sjön som brann frågade Thor mig
”Mor, vart kommer Simon att hamna?”
Jag sa då att han nog skulle hamna i himlen. ”Men blir han inte ensam då?” Undrade Thor.
Jag förstod att Thor ville veta men hur skulle jag kunna veta om Simon skulle känna sig ensam eller inte.
”Jag tror nog att han kommer få några vänner och då kommer han inte att behöver känna sig så ensam.” Efter att jag sagt det så sa Thor ”Jag tror att han kommer att leka med änglarna och bo på ett jätte-fint moln och äta god mat varje dag. Och när vi dör kommer vi få bo med honom där i himlen.” När jag hörde Thor säga det tog jag honom i min famn och sa ”Det tror jag också.”

Dagarna gick och allt verkade gå bra trots att alla fortfarande var sorgsna efter Simons död. Det ändå problem vi hade var William. Han hade börjat äta väldigt lite och hade ofta feber eller var snorig. Den gamla läkekvinnan sa att det nog skulle försvinna men när hon hade sagt det märkte jag att hon hade sett ganska bekymrad ut. När det hade gått så långt att William helt slutat äta tog jag kontakt med läkekvinnan igen och den här gången sa hon det hon borde ha sagt förut när hon varit och tittat på William.
”Det ser inte bra ut.” Hade hon sagt. När jag frågade henne om vad det kunde vara besannades mina värsta farhågor. Det visade sig att William hade drabbats av någon slags influensa, läkekvinnan sa att om vi hade tur skulle influensan försvinna snart. Men det gjorde den inte.

Tidigt en söndagsmorgon stod jag, Thor, Edgar, Jonatan och resten av vår by samlade. En präst som vi kände väl hade tagit sig tid att komma för att vara med. Han läste lite ur bibeln och sa några ord. Jag stod lutat mot Jonatan´s axel under hela begravningen. Thor höll min hand i ett järngrepp och när vi sedan skulle gå fram till graven för att säga hej då frågade Thor mig ” Är William med Simon nu?” Jag svarade ja. Thor sa då
”Vad bra, då behöver inte Simon leka med änglarna, för nu har han William där på sitt moln uppe i himlen.”

Skriven av: Jennelie (Jag gillade verkligen den här!)

2 kommentarer:

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D