söndag 21 april 2013

Historien om det lilla Moηstr∃t


Jag gick lugnt förbi honom. När jag passerade honom kunde jag känna doften från hans hår, det luktade som en blandning mellan sommar och skog och fick mig att bli ännu mer svimmfärdig. Jag stirrade rakt fram mot utgången för att slippa möta hans blick. Hela tiden medan jag gick sa jag ett ord till mig själv, gång på gång, ”fortsätt”. När jag kom fram till dörren tog jag tag i dörrhandtaget. Jag mig besviken på något sätt. Jag hade djupt inom mig förväntat mig att han skulle stoppa mig. Jag hade trott att han skulle ta tag i mig och säga åt mig att stanna.

Men han gjorde inte det. Nu stod jag här och var på väg bort från honom för alltid, men han gjorde inget för att stoppa det från att hända. Jag svalde och tryckte ner dörrhandtaget. Det var nu han skulle förlora mig... det var nu jag skulle förlora honom. ”Fortsätt”. Jag ryckte upp dörren och sprang sedan de fortaste jag kunde. När jag kommit så pass långt bort att jag inte kunde skymta skolgården längre stannade jag.  Jag vände mig om för att se om han kanske sprungit efter mig, men han syntes inte till.

Besviken och förkrossad lunkade jag hem. När jag kom in genom dörren såg jag att mammas skor inte stod i skohyllan. Hon var antagligen och handlade eller något sådant. Jag tog av mig mina gympa skor och hängde upp min jacka på en av krokarna, sedan gick jag upp till mitt rum. Jag la mig ner på min säng och stirrade upp i taket. Jag ville gråta men på något sätt gick det inte. Hur mycket jag än ville så kom det inga tårar. Kanske kunde jag ändå inte tro att det var sant ändå.

När klockan var ungefär tio ringde min mobil, det stod Eyna på den. Jag tryckte bort samtalet. Om det var något jag verkligen inte behövde nu så var det att höra Eyna skryta om hur underbart allt var i Spanien. Hon hade fått åka ditt med sin pappa. Fån början var det tänkt att jag skulle följa med, Eynas pappa hade till och med erbjudit sig att betala min biljett men min mamma vägrade låta mig åka med. Hon hade sagt att hon inte ville att Eynas pappa skulle behöva betala och att vi inte hade pengar till det. Sedan hade hon sagt en massa annat som jag var helt för ointresserad av att lyssna på. Inte för att Eyna är en dålig vän, men att hon är rik och ibland lite bortskämd gör att det är svårt att inte bli irriterad på henne ibland.

Plötsligt ringer mobilen igen. Det står Eyna på displayen igen. Ett tag funderar jag på att svara men sedan trycker jag ändå bort samtalet. Jag kan inte prata med henne om det här, jag bara kan inte. Istället för att vara vaken och vänta på att mamma ska komma hem och börja fråga mig om det vanliga som hur skolan har varit, och så vidare, så lägger jag mig under täcket och blundar. Men jag kan inte sova, jag ligger vaken och tänker. Men jag vill ju inte tänka och när klockan börjar närma sig 12 så verkar det som om min kropp fattar det också för sedan somnar jag.

Egentligen så kan man tycka att hela historien är barnslig. Eller alltså om man tänker efter, jag en helt vanlig tjej, eller snarare en helt vanlig ”osynlig, utstött, konstig” tjej, träffar en kille. Killen som  nyss börjat men ändå på något sätt blivit den populäraste killen på en dag börjar prata med den konstiga tjejen, alltså jag. Och hokus pokus allakasam så är dom typ ihop. Men sedan under en fest några veckor efter det, den första festen som den konstiga tjejen varit på så händer något. Den snygga men elaka tjejen, även känd som ”Alli”, börjar bråka med den konstiga tjejen som blir väldigt arg. Och råkar säga något väldigt dumt och personlig om den elaka tjejen som hon lovade att aldrig säga när den elaka tjejen och den konstiga tjejen var vänner.

 Men hon råkar säga det ändå och den elaka tjejen skäms otroligt mycket och alla runt om kring blir då väldigt arga på den konstiga tjejen. Och den snygga nya killen säger ”Det trodde jag faktiskt inte om dig, att du var så... så!....” och den konstiga tjejen känner sig just i det ögonblicket som ett monster. Hon springer därifrån och nästa dag i skolan undviker hon alla. Men när hon ska gå hem så möter hon killen. Han står ensam i korridoren, lutande mot ett skåp. Tjejen blir väldigt rädd för att killen ska säga att hon är ett monster. Men sedan förstår hon att han inte behöver säga det, för hon vet redan. Hon går förbi killen fort och lämnar sedan skolan, hon springer till och med. Hon är väldigt ledsen och samtidigt så förstår hon, vem kan älska ett monster? Förr utom i Skönheten och Odjuret, för där var ju Odjuret inget Odjur egentligen. Men det är däremot den konstiga tjejen.

När jag slår upp ögonen nästa morgon så försöker jag förstå att det som hänt faktiskt har hänt. Jag säger till mamma att jag inte mår så bra och nog stannar hemma idag. Hon blir lite misstänksam och undrar om jag börjar bli sjuk eller om det har hänt något, men jag säger bara att jag känner mig lite krasslig men att det nog inte är något farligt. Sedan åker mamma till jobbet och jag sätter mig vid mitt skrivbord och kladdar i mitt ritblock. Min mobil ringer vid lunch tid och utan att tänka svarar jag.

Det första jag hör är ett ilsket tjut från Eyna. Hon säger något om att hon är sur för att jag inte har svarat och sedan att hon förlåter mig bara för att jag är hennes bästa vän. Sedan börjar hon babbla om hur underbart det var i Spanien och att hon köpt minst 10 nya klänningar. Sedan när hon är färdig med det utbrister hon plötsligt
”Vart är du! Du har missat de tre första lektionerna och en äcklig skollunch som bestod av en konstig gryta. Som Isak i parallell klassen svär på ha sett något som rörde sig i den.”
Jag förklarar att jag inte mår så bra och att jag stannat hemma. När Eyna hör det säger hon hej då och lägger på. Sedan inte mer än efter en kvart står hon och ringer på hemma hos mig.

Vi sätter oss på min säng och Enya frågar rakt ut vad det är som är fel. Ibland så förundras jag av hur bra Eyna känner mig, men å andra sidan så ha jag inte missat en endaste dag i skolan sedan förra terminen. Först tvekar jag om jag verkligen ska berätta för henne men sedan gör jag det, hon är ju ändå min bästa vän. När jag är färdig med min korta sammanfattning av det hela sitter Eyna tyst en stund innan hon säger.
”Jaha då var det väll tur att jag tog med mig den här.” Sedan drar hon fram en påse ur sin väska och räcker fram den  till mig. I påsen ligger en underbar ljusblå blus. Jag håller upp den framför mig och beundrar den.
”Den passar perfekt ihop med dina ögon.” säger Eyna och ler. Och även om jag har en aning om vad hon har i kikarn så drar jag på mig blusen och gör mig i ordning. Sedan går vi till skolan tillsammans.

När Eyna öppnar korridor dörren och vi kliver in i korridoren där våra skåp finns så är det fullproppat med människor där, typiskt om man inte vill synas och bär en blus som ser ut att höra hemma på en spansk topmodel. Längst ner i korridoren ser jag honom. Jag petar till Eyna och pekar bort mot honom.
”Å” säger Eyna och tittar bort mot honom, ”Så där har vi Lucas, dröm killen.” Jag knuffar henne och säger åt henne att sluta men nu är det reda försent. Hon tar tag i min arm och drar mig med henne ändå bort där Lucas står och just när vi är cirka 2 decimeter ifrån honom stannar hon.
”Jo Luna har något hon ville prata med dig om.” säger Eyna och puttar fram mig. Jag försöker backa men hon håller ett stadigt grepp i min arm.
”Jaha.” säger Lucas och rättar på sig. Shit alltså, vad ska jag göra nu? Eller snarare vad ska jag säga?! Lucas harklar sig och ser ut som om han tänker, när ska hon börja prata egentligen? Jag sväljer och andas in en gång, sedan andas jag ut och öppnar munnen.

”Lucas, jag.... jag är hemskt ledsen. Jag vet att jag betedde mig som en idiot på festen och var fruktansvärt dum som sa det där om.. Alli och jag ville bara be om ursäkt till dig innan jag går till henne och ber om ursäkt.. så ja... jag hoppas att du.... att du kan förlåta mig...och...” Jag klarade inte mer jag drog mig loss från Eyna och började gå samtidigt som tårarna bara försade nerför mina kinder, just snyggt att jag inte kunde gråta igår men nu idag när jag skulle prata med honom då kunde jag gråta. Så töntigt! Jag började gå mot slutet av korridoren och mot dörren som ledde ut till skolgården.

Jag ryckte upp dörren och började gå över den hårda betong marken. När jag var ungefär halvvägs så stannade jag plötsligt. Någon höll fast mig. Jag började vända mig om men jag behövde inte ens titta för att förstå vem det var, och det var nog tur för allvarligt så såg jag ingenting på grund ut av att mina ögon svämmade över.

Lucas drog mig intill sig och lutade sig mot mitt öra och viskade
”Förlåt” Jag viskade tillbaka
”Jag förstår, liksom vem kan älska ett monster?” Sa jag och försökte skratta, men jag tror nog jag lät mer som om jag höll på kvävas.
”Jag kan.”
”Haha säkert” Sa jag ironiskt.
”Allvarligt talat jag kan nog det, jag älskar monster.” Sa Lucas och tittade allvarligt på mig.
”Är du allvarlig..?” frågade jag.
”Ja, jag sa ju det.”


Och så slutade den lilla töntiga historien om en konstig, utstött och osynligt monster. Ja så var det och allvarligt talat så snackade Lucas sanning, han älskar monster och då menar jag ÄLSKARRRRRR! Hehe
Och ja han gjorde mig till ett monster   ↓

Novellen och bilden tillhör Jennelie. (Jag tror att jag kan ha missat att publicera en av novellerna du skickat. Ursäktar för det, men har varit fullt upp med skolan ett tag nu. Om du fortfarande vill att jag ska publicera den, så skicka den igen! (Men vem vet, jag kanske inte alls har missat någon... ))

2 kommentarer:

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D