onsdag 20 mars 2013

Perfekt (Gästnovell)

Jag ställde mig mot väggen och tänkte att slutet var här.

Hejsan! Jag heter Daniella. Jag är 17 år. Jag bor i en stad som heter Lymix och allt är perfekt. Mitt liv är perfekt. Min familj är perfekt. Mina vänner är perfekta. Allt är helt enkelt perfekt.

Det finns bara två fel.

  1. Jag ljög när jag sa allt det där alldeles nyss.
  2. Det har aldrig och kommer aldrig att vara perfekt. Inget är perfekt.

Den dagen då dom kom till mitt hus och hämtade mig trodde jag att det var slutet. Jag trodde att livet skulle sluta där. Jag trodde att jag skulle falla ihop, ner på marken och jag trodde att jag aldrig skulle resa mig igen. Men så blev det inte. Min far och mina bröder försökte stoppa dom. De försökte att få dom att gå. De försökte prata med dom, säga till dom att det måste ha skett ett misstag. Att allt bara var ett misstag. Men det var det inte. Det var lika mycket misstag att dom slog ner min far och mina bröder till marken med stora blödande sår som att jag inte var den som skulle behöva följa med dom. 

Alltså så fanns det inget Min familj är perfekt

Dom förde mig ut ur huset och började gå nedför gatan. Dom gick runt mig som en cirkel för att förhindra alla tänkbara flyktvägar. När vi gick där mitt i kaoset såg jag mina vänner, bli tagna eller ner slagna. Jag såg deras familjer. Jag såg rädslan i allas ögon. Jag såg hur vissa av mina vänner gjorde uppror eller försökte smita från dom. Det slutade med att dom tog fram sina vapen och sköt ner mina vänner. 

Alltså fanns det inte längre några Mina vänner är perfekta. Det fanns inga vänner kvar över alls.

Dom satte mig i en cell under jorden. Där satt jag ensam. Utanför, ovanför marken kunde jag höra vad som hände. Jag kunde höra hur folk skrek hur skott avlossades. Jag kunde höra kvinnor skrika förtvivlat när deras döttrar/söner eller makar föll till marken, utan att resa på sig. Jag kunde känna all smärta och ensamhet, allt hat och all förtvivlan. 

Mit liv är perfekt var en lögn.

Jag satt i den där cellen, hur länge vet jag inte. Jag satt där i mörkret. Varje dag skickade dom in en bricka med mat och vatten till mig. Någon gång ibland fick jag rena kläder eller en hink med vatten och handdukar för att tvätta mig med. Jag var i en cell under marken i fler dagar en vad jag kunde räkna till. Sedan en dag släpptes jag ut. Varför vet jag inte. Men när jag kom ut och satte min fot på marken igen efter en sådan lång tid, såg jag det. Ruinerna, röken, den spända känslan. Några få människor som satt vid vägkanten och tittade oroligt på mig com om jag var en av dom. Det första jag gjorde som en fri person var att gå till mitt hem, eller det som fans kvar av det. Jag kunde inte gå längre än till dörren, för innanför dörrkarmen såg det fortfarande ut som det gjorde den dagen. Jag såg ställena där deras kroppar legat och man kunde fortfarande känna den unkna doften. Jag brast i gråt. 

Mitt liv är perfekt. Behöver jag ens säga varför jag strukit över det?

Skriven av: Jennelie

Aldrig fel med en gästnovell, eller hur? Speciellt med tanke på att jag själv uppdaterar som en sovande kråka. (Fråga mig inte var jag fick den sovande kråkan ifrån. Det var bara det första som ploppade upp i huvudet, antar jag.)

1 kommentar:

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D