måndag 25 februari 2013

Tur eller inte! (Gästnovell)


Han slänger sig undan i sista stund. Pilen snuddar nästan hans axel. Skit också. Jag ställer mig upp och borstar bort smutsen från mina kläder. Jag missade den här gången men nästa gång kommer inte han ha lika stor tur. Han tittar upp mot mitt gömställe och sätter handen strax ovanför ögonen, för att slippa bländas av ljuset. Det gick ju bra det där, eller hur. 
Jag fnyser. Som att jag skulle prata med honom. Du hade bara tur, säger jag. Han skrattar och säger sedan. Tur? Du kanske borde lära dig sikta bättre. Jag går fram till kanten av klippan och tittar ner på honom. Ja, kanske borde jag det. Han ler igen och vänder sig sedan om för att gå. Jag gör detsamma men stannar när jag hör honom ropa. Jag kan lära dig om du vill. Jag går några steg framåt igen för att kunna se honom. Jag tror inte det går. Säger jag. När jag kommer tillbaka till slottet väntar alla redan på mig. Alla försöker se helt vanliga ut och niger och bockar sig när jag kommer gåendes med raska steg. God dag prinsessan, önskar ni er något. Nämen god dag, hur har ers höghets dag varit? Alla säger det dom brukar men jag vet vad som döljer sig bakom deras blinkande ögon. Rädsla. Dom är alla rädda för mig. De vet alla att jag inte har med mig kroppen. Kroppen som tillhör prins Xenders. Jag går raka vägen till min fars tronsal. När dörren öppnas och jag kommer in avbryter jag fars möte. Jag ställer mig nedanför hans tron och sätter mig på huk med huvudet nedböjt. Min far harklar sig. Nå? Jag sväljer. Den enda personen som skrämmer mig mer än mig själv är min far. Han reser sig upp och går ner till mig. Jag sväljer igen. Han lever. Min far tar tag mig i nackhåret och drar mig upp. Lever säger du, och hur kommer det sig? Jag försöker svälja ner gråten i halsen och säger sedan. Han hade bara tur. Min far stirrar på mig. Tur? Jag nickar och försöker desperat få bort hans grep om mitt hår. Han släpper mig och vänder sig sedan med ryggen mot mig.Tur, säger du... Jag tittar ner i marken. Ja tur. Säger jag. Min far vänder sig mot mig igen och säger. Det kanske är du som behöver lära dig att sikta. Jag tittar upp mot honom och torkar tårarna. Hörde du vad jag sa!? Jag sa att det kanske är du som borde lära dig att sikta. Jag reser mig sakta upp och stirrar sedan rakt in i hans ögon samtidigt som jag säger. Ja det borde jag kanske. Och just då så har jag bara en tanke i huvudet, och det är ”Jag kanske borde ha tackat ja till Xenders erbjudande” Och ja, det borde jag.

Skriven av: Jennelie

Du blir bara bättre och bättre på att skriva, Jennelie! (Tja... Det hade ju varit lite sorgligt om du bara blev sämre och sämre ;))

6 kommentarer:

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D