måndag 24 december 2012

Teaser: Min egna bok som inte har en titel än!

Så, tänkte alltså låta er läsa prologen och början på kapitel 1 från boken jag håller på med just nu. 
   Vad säger ni om det?
   Såklart är texten inte perfekt än (det blir den väl aldrig?) men jag känner mig ganska nöjd ändå.
   
Enjoy!

Prolog
Helen fick syn på honom där han stod i det höga gräset, som den vackraste skapelse hon någonsin sett. Månen hängde ovanför på en kolsvart himmel, kastade ett skimrande ljus snett framifrån och placerade en skugga snett bakom. Hon stannade några meter ifrån, och bara såg på honom. Det guldblonda håret var kortklippt, kortare än hon mindes det. Händerna var nedgrävda i de främre fickorna, och han såg så lugn ut att Helen emot sin vilja blev oerhört svartsjuk.
     Efter en stund vände han sig om, såg på henne med något lekfullt i blicken, och hon frestades så mycket, så mycket.
     ”Så, du kom trots allt.” Han tog några självsäkra steg mot henne.
     ”Stanna!” skrek hon och backade. Hon skulle aldrig ha kommit dit. Det var ett misstag. Att ens ha blivit förälskad i Will, kung över galenskapen, var ett misstag.
     Ett brett flin sprack upp i hans ansikte. ”Såja, min lilla pingla, var inte rädd.” Han tog ytterligare några steg, och sträckte sedan ut en hand mot henne. Det ryckte i hennes händer. De ville så gärna låta sig värmas av hans. Var stark, intalade hon sig själv. Var stark. Han tog det sista steget fram till henne, lade en varm hand mot hennes kind. I en halv sekund lät hon sig själv svepas med i hans charm. I en halv sekund lät hon sig själv hamna i den där världen där det bara var hon och han, den där världen där hon inte kunde vara annat än lycklig. Men alldeles för tidigt kom hon på sig själv, och ryckte sig ut, tillbaka till verkligheten. ”Rör mig inte!” Hon slog bort hans hand, tvingade tillbaka tårarna. Hon var på väg att vända, när hon plötsligt hejdade sig. För första gången sen hon träffade Will, såg han sorgsen ut. Den vanliga charm han alltid utstrålade var som avslagen, och nu… Nu såg hon vem han var bakom fasaden av skönhet och lockelse.
     ”Du är inte som de andra, Helen”, sa han lågt, och för en gångs skull var självsäkerheten borta. ”Jag förstår det inte själv, men…” Hans röst dog bort.
     ”Men vad?”
     ”Jag tror att jag älskar dig.” Han verkade ha hittat något väldigt intressant i marken, då ögonen inte ville vara riktade åt något annat håll. Helen skulle precis säga något, när han fortsatte prata. ”Jag har charmat så många kvinnor att jag tappat räkningen, utnyttjat dem så mycket det bara går. Jag skulle ha utnyttjat dig också, men på något sätt lyckades du charma mig. Det har aldrig hänt förut, förrän nu.”
     Hon var mållös. Han hade aldrig sagt något med så mycket känslor förut, inte vad Helen visste i alla fall. Nu när han väl hade öppnat sig ville hon bara ha mer. Hon ville att han skulle prata på i en evighet, om hur han kände för henne, om hur annorlunda hon var jämfört med alla andra. Hennes ena hand grävde sig ner i hans hår, den andra rörde försiktigt vid hans ansikte. Han såg äntligen på henne igen, och hon tyckte sig kunna se något sårbart i de hasselbruna ögonen. Någonting hon aldrig skulle få uppleva igen. Hon memorerade hans silkeslena hår. Hon memorerade hans anletsdrag – den bleka huden, skrattgroparna, näsans krökning – och innan hon visste ordet av, memorerade hon hans läppar mot sina. Först var de försiktiga, provade sig fram, men snart nog blev det mer passionerat, och Helen visste att hon snart skulle stå i lågor. ”Jag…” flämtade hon fram mellan kyssarna. ”… älskar dig… med.” Hans händer var överallt, och medan hon befann sig i ett lyckorus hade han fått av henne jackan och börjat knäppa upp knapparna på blusen. ”Will, nej.” Hon visste att det här var fel. Fel på alla möjliga sätt. ”Jag kan inte… Jag kom hit för att säga adjö, inte för… det här.” Han fick av henne blusen, och drog henne närmare intill sig. Hon ville springa därifrån, slita sig loss. Men hon hade äntligen hans fulla uppmärksamhet, och det var en känsla som inte gick att beskriva med ord. ”Jag kan inte”, sa hon, men nu lyckades hon inte ens övertyga sig själv.
     ”Jo, Helen. Det kan du.”

***

Helen väntade på att han skulle skrika, ville att han skulle skrika. Hon vände sig mot barnmorskan, Imogen. ”Är han… död?” Helen försökte tränga bort tankarna. Han fick inte vara död. Ronan fick inte komma hit för att få reda på att hans son var död.
     Imogen vände sig mot henne, med uppspärrade ögon och munnen format till ett litet o. ”Nej. Han lever. M-men…” Hennes röst dog bort. Hon räckte över barnet till Helen, hastigt – som om hon var rädd för det. Helen tog emot honom med darriga händer. Hon betraktade det fortfarande blodiga barnet, väntade på att något skulle hända. Då slog han upp ögonen, och Helen flämtade till. Hans ögon var blåa. Klarblåa, med fläckar av blåklint. Och det fanns ett djup i dem, ett djup, djupare än havets botten, och Helen föll rakt ner i det.
     ”Är du okej?”
     Helen lyckades ta sig upp ur djupet hennes son fångat henne i. ”Jadå. Så okej jag borde vara, antar jag.” Hon slet blicken från den nyfödda, och såg nu rakt på Imogen. ”Kan du tvätta av honom, tack?”
     Imogen nickade, men kunde inte dölja sina tvekande rörelser när hon tog barnet i sin famn. Helen pustade ut. Ögonen… Lika blåa som… Nej, det fick inte vara så. Nej, nej, nej. Hon blinkade ut en tår. Det får inte vara så. Det kan bara inte vara så! Hon tvingade sig själv att inte gråta. Ronan skulle komma när som helst. Hon kunde inte gråta då.
     Imogen kom tillbaka, och gav mer än gärna tillbaka barnet till Helen. ”Det är något konstigt med honom. Han skrek inte, rörde sig knappt. Normala bebisar beter sig inte så. De reagerar.”
     ”Jag vet”, svarade hon bara med frånvarande röst. Helen hade än en gång drunknat i de klarblåa ögonen.
     Imogen harklade sig. ”Vad… Vad heter han?”
     ”Elijah”, sa hon utan att tänka sig för. Sen insåg hon hur rätt det namnet egentligen var. ”Ja, Elijah.”

”Jag förstår bara inte varför vi inte kan behålla honom!” Ronan ställde sig upp så hastigt att stolen ramlade baklänges.
     ”Du måste tro på mig! Lita på mig! Vi kan inte behålla honom.” Hon kunde inte stoppa tårarna. De rann ner längs hennes kinder som floder. Hon tänkte på sin son, Elijah. Han hade fortfarande knappt gett ifrån sig ett ljud, en vecka efter förlossningen. Helen funderade på att berätta hur det låg till, svara på alla varför? Men det skulle innebära konsekvenser. Konsekvenser hon inte ville ta hand om, någonsin.

Månader gick. Om nätterna satt Helen uppe och skrev dagbok då hon inte kunde sova. Hon skrev om allt möjligt. Detaljerat och noggrant. Vid solens uppgång gömde hon den alltid väl – under en golvplanka som bara hon visste att man kunde lyfta på.
     Elijah hade fortfarande inte gett ifrån sig något ljud. Han bara stirrade på sina föräldrar med sina tilldragande ögon. Helen hade suttit i timmar och försökt få honom att visa något. Glädje, sorg, ilska. Men han verkade inte bry sig om något hon gjorde. Han bara såg på henne.
     När Helen till slut var helt säker på att det var som hon trodde, gav hon Ronan en sista chans att adoptera bort barnet, men han vägrade. Helen krävde skilsmässa, och när Ronan äntligen gått med på det flydde hon. Det fanns inte ett spår av henne kvar någonstans. Bara hennes son, som hon aldrig såg igen.

Kapitel 1
Kate Mahone sicksackade sig fram mellan gatorna. Vilken gata hon än svängde in på, innebar problem. Älvor, vampyrer, Strakaner. Strakanerna var egentligen inget problem så länge de inte visste vem hon var, men hon ville inte ta risken. Om de fick reda på att hon tillhörde Kritinerna skulle de döda henne utan att tveka.
     Kate svängde ännu en gång in på en okänd gata. Hon drog upp jackärmen en bit för att ta sig en snabb titt på klockan. Skolan började om fem minuter. Kate suckade lågt för sig själv. Inte för att skolan spelade särskilt stor roll i hennes liv. Det var inte meningen att hon skulle utbilda sig, skaffa ett vanligt jobb, inget av det var meningen. Hennes liv gick ut på skydda det folk hon tillhörde, och att själv inte dö när jobbet utfördes.
     Hon kikade fram bakom en husknut och fick syn på en grupp berusade vampyrer. De var säkert omkring åtta stycken, och fastän Kate slagits och krigat i hela sitt liv skulle hon aldrig klara av åtta vampyrer helt själv, trots att alla var höga som hus. Kate skulle precis vända om och springa därifrån när hon hörde en fnittrande kör. Älvor. Hon tryckte sig in mot väggen – blev nästan en med den – och vände långsamt på huvudet för att se hur många de var. Åtminstone sjutton stycken. Kate svor för sig själv. Då var det väl bara att välja. Åtta vampyrer eller sjutton älvor? Båda alternativen skulle troligtvis leda till döden.
     Hon granskade stället hon befann sig på. Mittemot henne fanns fyra lägenheter. Två på den nedre våningen, och två ovanpå dem. De två övre hade varsin balkong, gjorda av någon slags metall med runda kanter. Om hon var tillräckligt snabb skulle hon kanske kunna ta sig upp på balkongen, för att sedan klättra vidare upp på taket.
     Kate väntade en stund till, sen slöt hon ögonen, räknade till tre, och sprang. Det gick bara att ta ungefär tre steg. Det fjärde placerade hon på ett cykelställ där nedanför, och sen hoppade hon. Hennes händer fick grepp om balkongens spjälor, och efter vad som kändes som en evighet lyckades hon häva sig upp så mycket att hon kunde slänga över ena benet. Flykten var inte särskilt snygg, och den hade absolut inte varit särskilt tyst. Hon kunde höra sina fiender ropa på henne, och älvorna tog sats för att sedan flyga upp till henne.
     Kate klättrade upp på balkongräcket och nästan kastade sig upp på taket. Hon kände hur benen rörde sig under henne, och insåg sen att hon sprang. Orden ”tänk först, gör sen” funkade inte riktigt i sådana här situationer. Bakom henne kom älvorna närmre och närmre. Hon ökade farten, och förstod att hon snart skulle bli tvungen att hoppa till nästa tak. Kate hade aldrig varit särskilt bra på det här med parkour, det var hennes vän Jess mycket bättre på. Kate var bättre med vapen, på marken.
     Hon skulle snart vara tvungen att hoppa, annars kunde hon lika gärna stanna och ge sig själv till älvorna.
     Tre steg till.
     Ett. Jag kommer att dö.
     Två. Jag kommer att dö.
     Tre. Jag kommer att…
     Hon kände hur hon lyfte från marken, och inom några sekunder var allting över.

***

Joshua Evans – oftast tilltalad med namnet Josh – kunde känna hennes isiga andetag i nacken. Men vem just Hon var, det visste han inte. Han hade aldrig sett Henne förut. Han visste bara att Hon ville se honom död.
     ”Erkänn”, väste hon likt en orm.
     Josh stönade högljutt. ”För typ sjuttonde gången, vad är det jag ska erkänna?” Hon hade inte sagt så mycket mer. Bara det där enda ordet, erkänn.
     ”Att du vet vem du är.”
     ”Men herregud, varför sa du inte det på en gång!? Då hade vi inte behövt gå igenom allt det här, känns faktiskt som hemskt mycket slöseri med tid, om jag får säga det själv.
     Jag är Joshua Evans. Vill du att jag ska slösa tid på att säga mellannamnen…”
     Hon gav honom en örfil och han tystnade tvärt. Han mötte Hennes blick, kallare än hennes andetag och ilsken som ett bi. ”Din gåva funkar inte på mig, inte nu när du inte vet hur man använder den”, nästan skrek hon.
     ”Min gåva… Men vad…”
    Längre än så kom han inte. Han såg ner på sig själv, och fick syn på ett genomskinligt svärd. Han trodde det knappt. Var det såhär han skulle dö? Utan att veta vem? Utan att veta varför? Med en enda snabb rörelse drog Hon ut svärdet, och han föll till marken. Han förstod absolut ingenting. Herregud… Jag dör verkligen nu.
     Josh räknade tyst för sig själv.
     Ett. Jag kommer att dö.
     Två. Jag kommer att dö.
     Tre. Jag kommer att…
     … Dö…

4 kommentarer:

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D