torsdag 13 december 2012

Novell: Frihet

Förord: I boken Ibland bara måste man av David Levithan målade de musik. De målade efter musiken. Nu har jag gjort samma sak, fast jag skrev istället för att måla. Det var svårare än jag hade tänkt. Så om novellen är lite osammanhängande och halvunderlig kan jag skylla på att musiken, för det var musiken som bestämde hur novellen skulle bli.

Musik jag lyssnade på (jag använde inte musik där någon sjunger, det hade blivit lite jobbigt då.):



Enjoy!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag svävar, flyger över dansgolvet. Jag är fri. Friare än någonsin. Det är bara vi nu. Du och jag. Fria.
   Färger sveper över rummet, månen kastar in sitt ljus i den stora salen. Jag känner dig överallt. Dina läppar mot mina. Varsamma, längtande efter något mer. Jag kan inte ge dig det. Du har fått allt som tillhört mig. Jag önskar att det fanns mer, men det gör det inte.
   En svan flyger förbi. Jag sticker ut huvudet, ser efter dess utsträckta vingar. En fjäder faller mot marken. Jag klättrar ut genom fönstret, känner hur du tar tag i mig. Jag är inte alls fri, jag är din fånge nu. Ditt grepp om min arm hårdnar, du håller mig tillbaka. Jag gråter, önskar att förlusten av din kärlek inte skulle vara ett så hårt slag. Det här är inte frihet. Min blick drar sig upp mot himlen, stjärnklar och mörk och ljus på samma gång. Jag ser svanen igen. Den är fri. den kan göra vad den vill, utan att någon säger något om det. Jag vet att det är dit jag ska. Ut. Det är allt som betyder något nu, allt som spelar roll. Men för att komma dit måste jag kämpa.
   Innan jag själv vet vad jag håller på med kastar jag mig ut. Jag landar i rosenbuskarna, känner hur sidentyget som klänningen är gjord av rivs upp. Jag sparkar av mig skorna, ser att du ligger bredvid mig. En röd strimma blod rinner nerför din tinning, och ditt ansikte är lika rött som rosornas. Jag ligger still. Lyssnar till dina andetag, väntar på att du ska visa hur mycket du hatar mig nu. Men du gör inget. Allt är stilla.
   Så jag springer. Jag reser mig upp så fort att jag nästan ramlar omkull igen, och jag springer. Jag låter håret flyga fritt som en slöja bakom mig. Jag låter mig själv flämta och kippa efter luft på ett inte så tilldragande sätt. Jag låter mig själv bli lerig och smutsig. Jag blir någon annan.
   Svanen kommer tillbaks, landar framför mig. Jag stannar, hämtar andan medan jag betraktar den vänliga varelsen. Den betraktar mig med, med ett par kloka ögon och en halvöppen näbb. Den flaxar lite med vingarna, och jag önskar att jag kunde flyga. Inte bara över dansgolvet. På riktigt. Högt uppe i himlen, så att allt under mig blir litet, och jag blir stor. För just nu känner jag mig så liten.
   ”Ta mig med”, viskar jag. Svanen skakar nästan omärkligt på huvudet, och försvinner.
   ”Ta min hand”, viskar en röst jag inte känner igen. Jag ser upp åt det håll den kommer ifrån, och uppifrån trädkronorna räcker någon ut en hand. Jag vet inte vad jag ska göra, känner bara hur jag faller ner i ett djup som aldrig tar slut. Jag faller och faller och faller. Jag är ensam. Jag hamnar någonstans där allt ljus är borta. En plats där endast mörker existerar. Det finns inte heller någon utväg, bara vägar in i ännu mer mörker. Jag vet inte ens om jag har ögonen öppna eller stängda. Jag vet inte vad som är upp och vad som är ner. Jag vet att jag är fast här.
   Långsamt går jag, famlar i ett mörkt universum, flaxar med händerna efter något. Det finns inget. Unken luft och förtvivlan, det är allt. Så mycket förtvivlan. Som om all förtvivlan som någonsin funnits har samlats här.
   Friheten är borta nu. Jag är fånge i något värre nu.
   Jag kommer alltid att vara en fånge.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D