onsdag 19 december 2012

Gästnovell: Sökande


Hon reste sig sakta upp och tittade sig omkring. Slagfältet var tomt och det enda hon kunde se var de döda kropparna på marken och eldar som brann lite längre bort. Hela kroppen värkte och hon var fortfarande snurrig. Hon började långsamt gå utan att riktigt veta vart hon var på väg. Det ända hon ville var att komma där ifrån så hon kunde glömma och lägga allt det här bakom sig.

Efter att ha gått en halv timme såg hon en häst utan ryttare som stod och betade. Hon fångade in hästen och hävde sig mödosamt upp i sadeln. Hon red genom skogen hela tiden tittade hon sig runt för att se om hon var förföljd. Vid minsta ljud så stelnade hon till trots att hon visste att det knappast fanns någon överlevande, förutom hon...

När natten kom så slog hon läger. Hon hade hittat en grotta som var tillräckligt stor för både henne och hästen. Hon hittade lite ved och efter många försök lyckades hon till slut att få fart på en eld. Det fanns inte mycket mat tillgängligt men lite bär och vatten fanns. Hon var väldigt trött men hon kunde inte sova, fick inte sova. Hon var tvungen att vara på sin vakt, tänk om någon fanns i närheten. Någon kanske hade sätt röken från elden och var på väg mot henne i just denna stund. Flera gånger höll hon på att nicka till men hon tvinga sig själv att vara vaken.

När morgonen äntligen kom så kände hon sig ännu värre än dagen innan. Hunger, trötthet, svindel och utmattning var bara några saker som hon kände, men det fanns ingen tid att förlora. Hon sa hela tiden till sig själv att fortsätta. Medan hon red så hörde hon en mycket vacker fågelsång, som påminde henne om något som hon inte ville minnas. Just en sådan fågelsång hade hon hört bara några dagar innan allt.

Hon hade vaknat på morgonen av solens varma strålar och till den vackra fågelsången som fåglarna alltid sjung. Hon gick upp tvättade sig och åt sedan lite av det bröd  som hon hade sparat. Sedan tog hon på sig sina vanliga kläder som hon haft dagen innan. När hon var klar gick hon ut och gav hennes två höns lite mat och tog äggen som dom värpt.  Sedan tvättade hon, hängde upp tvätten, tog ned tvätten och sedan la hon  allt det tvättade i prydliga små högar inne i hennes lilla stuga. Efter allt arbeta så gick hon ut och la sig ner en stund på den gröna ängen som omgav stugan. Sedan mindes hon att granfrun några dagar innan hade sagt att hon behövde hjälp med att lämna ett paket till sin syster som bodde lite längre ned vid bäcken. Eftersom grannfrun inte kunde gå längre eftersom hon blivit sjuk och var sängliggande så hade hon sagt att hon gärna hjälpte till. Hon sprang in i sin stuga och hämtade paketet som låg på hennes nattduksbord, sedan började hon gå iväg mot det gamla huset som låg vid bäcken. När hon lämnat paketet gick hon hem igen. Det hade blivit mörkare ute och hon bestämde sig för att gå och lägga sig. Just när hon skulle till att låsa dörren så tryckte någon upp dörren rakt på henne så att hon ramlade bakåt. Hon skrek till när en främmande man tog tag i henne och började dra henne ut henne. Väll ute såg hon flera män stå i en klunga, några hade hästar.
Hon ryckte till. Resten av minnet ville hon absolut inte tänka på ens. Dom hade fört henne med sig och efter några dagar hade hon kunde hon konstatera att männen var några slags riddare. Men varför dom tagit henne visste hon inte. Kanske hade dom sätt henne gå hem från den gamla damen och tänkt ...
Efter flera dagars resa så kom dom fram till ett sort fält, hon hade förstått att det var något skumt på gång. Hon hade även sett att hon inte var den enda personen som dom tillfångatagit. Dagen innan striden så stängde dom in henne och dom tillfångatagna personerna i ett slags tält. Dom band fast deras händer och fötter så att dom inte skulle kunna fly. Nästa morgon vid gryningen hade ett stort krig brutit ut. Soldater, inte dom som hade tillfånga tagit henne utan andra kom in i tältet och började kära loss folk. Hon antog att dom var de ”goda” i kriget. Dom hade sagt åt henne att följa efter dom men redan utanför tältet hade flera, inte bara soldater blivit ner hugna. Dom överlevande började fly mot de ”godas” sida. Men inte hon. Hon började springa längre och längre iväg mot en väg som hon sätt. Någon stans på väggen måste hon blivit huggen för det enda hon minns efter det var att hon kände smärta i magen och att hon sedan vinglade till och allt blev svart.

Nu var hon på väg, vart visste hon inte. Hon visste bara att hon ville glömma. Hon skulle börja ett nytt liv och det enda hon skulle ta med sig från det förflutna var hästen och hennes egna namn... Amelia.

Skriven av: Jennelie (Kika in på hennes blogg! :))

2 kommentarer:

  1. Svar: Nej, det är faktiskt något av det absolut lättaste i hela världen :D

    SvaraRadera
  2. Jättekul! Jag ska läsa novellen ordentligt så snart jag får tid (ska baka nu).

    Svar på din kommentar: Jag skulle nog kunna lägga upp prologen :) Den är inte så lång, men det är den mest "händelserika" delen som jag har skrivit än så länge ;)
    Skulle vara jättekul att få läsa något ur din bok ;)

    SvaraRadera

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D