lördag 24 november 2012

The Iron Daughter

Författare: Julie Kagawa
Antal sidor: 359
Förlag: Harlequin Teen
Svensk titel: Järnprinsessan
Serie: The Iron Fey #2
Första meningen: The Iron King stood before me, magnificent in his beauty, silver hair whipping about like an unruly waterfall.

Spoilervarning om ni inte läst första delen!

Handling:
Half Summer faery princess, half human, Meghan has never fit in anywhere. Deserted by the Winter prince she thought loved her, she is prisoner to the Winter faery queen. As war looms between Summer and Winter, Meghan knows that the real danger comes from the Iron fey—ironbound faeries that only she and her absent prince have seen. But no one believes her.
Worse, Meghan's own fey powers have been cut off. She's stuck in Faery with only her wits for help. Trusting anyone would be foolish. Trusting a seeming traitor could be deadly. But even as she grows a backbone of iron, Meghan can't help but hear the whispers of longing in her all-too-human heart.

Omdöme:
Hm... Hur ska jag säga det här utan att låta desperat?
   OM JAG INTE FÅR TAG PÅ NÄSTA DEL INOM EN SNAR FRAMTID KOMMER JAG HA IHJÄL NÅGON!

Okej, så farligt är det kanske inte, men nära inpå.

Först och främst, hade jag inte väntat mig att bli så berörd. Visst visste jag att det skulle hända hemska saker, det liksom brukar det i den här typen av böcker. Två personer blir förälskade i en värld där alla kan dö. Det brukar låta ungefär såhär:
   "Promise me, that you will never leave me."
   "I... I can't."
   "You have to! I don't wanna live without you."
   Ungefär så låter det, fast med lite mera djup i det hela.
   Men det finns en viss skillnad på berörande och BERÖRANDE. Och den här boken, den är BERÖRANDE. På ett sånt där sätt så att man bara sitter i en fåtölj och stirrar på boken i typ en halvtimma efter att man har läst ut den (det var det jag ägnade kvällen åt igår.) Och jag blir fortfarande hemskt deprimerad vid tanken på att jag inte har nästa del i bokhyllan.

Språket är väldigt målande och fint. Det flyter på, och sidorna flyger förbi. I början kändes boken bara bra. Bara bra. Ungefär som början i del 1. Men när jag väl kom in i den... Jag skulle ha gjort en hel del för att slippa skolan igår. Allting var så sorgset och vackert!

När vi kommer till karaktärerna (skriver jag någonsin en recension utan att ta upp karaktärerna?), så känns det som om alla har utvecklats på något sätt.
   Speciellt Puck.
   Flera gånger tänkte jag "Men bara sluta säga så roliga saker hela tiden! Jag kommer ju få sitta flera dagar i sträck och skriva ner citat, bara för att du aldrig kunde hålla tyst!"
   Jag tror förresten jag fick glädjefnatt när Grimalkin kom tillbaks.
   Någon jag saknade lite under vissa delar av boken var Ash. Det kändes som om han var någon annanstans hela tiden. Men när han väl var där... dear God.

Det här är nog den första boken jag läst som jag inte vill ha triangeldrama i. Jag har annars inget emot lite skojigt triangeldrama. Men i den här boken... Jag skulle bli glad om Meghan och Puck kunde hålla sig till bara vänner. Det skulle vara trevligt.

Hur som helst. Läs serien. Bara... Läs den.

1 kommentar:

  1. (---) vad jag blev sugen på att läsa den nu!!!

    SvaraRadera

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D