tisdag 23 oktober 2012

Allt jag säger är sant

Författare: Lisa Bjärbo
Antal sidor: 233
Förlag: Rabén & Sjögren
Originaltitel: Allt jag säger är sant
Översättare: -
Serie: -
Första meningen: Jag är så jävla kissnödig.

Handling:
Jag är Alicia.
   Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen. 

Och jag sa det aldrig då men jag har vetat det hela tiden.
   Det ska bli något stort.

När Alicia en dag blir inlåst på toaletten i skolan börjar hon fundera över om det är det här hon verkligen vill. Tillbringa år i skolan med tråkiga klasskamrater på tråkiga lektioner. Svaret blir nej.
   Alicia hoppar av skolan för att istället utföra stordåd. Men innan stordåden kommer börjar hon jobba på ett kafé. Dessutom tycker hon inte att hon får tillräckligt med stöd från sina föräldrar, så hon flyttar hem till sin mormor.
   Men att utföra stordåd, det är inte så enkelt som man kan tro.

Omdöme:
Aww... Slutet var så fint!!! Jag kan bara inte släppa det! Fast, ni vet, när man recenserar böcker kan man inte bara skriva om slutet, så jag får nog släppa det ändå. En stund i alla fall.

Jag vet inte varför, men jag hade fått för mig att Alicia skulle vara en sån här dryg, populär, jobbig tjej. Vad sjutton fick jag det ifrån? Hon är mer en halvgalen tjej med en helt egen stil som ser till att göra det hon vill. Som t.ex att hoppa av skolan.

Sen kom ju den där grekiska guden in på kaféet, Isak. Och för första gången (Spoiler! Markera för att läsa!) är jag ganska säker på att det inte kommer bli något mellan kärleksintresset och huvudrollen i en bok! I typ alla andra böcker har jag tänkt "Det blir väl som vanligt då, i slutet får de varandra." Men inte i den här. Jag rätt så säker på att det aldrig skulle bli något emellan dem, men gud vad jag hade fel... (Slut på spoiler.)
I början visste jag inte riktigt vad jag tyckte om Isak. Inget speciellt, direkt. Bara väldigt snyggt, på ett typiskt-grekiska-gudar-snyggt sätt (Vad det är för ett sätt vet jag inte riktigt). Men när han och Alicia verkligen hade en riktig konversation fick man lära känna honom bättre, och nu gillar jag honom verkligen! Speciellt samtalen mellan honom och Alicia.

Språket är det absolut bästa med boken! Så roligt! Och trots svordomarna är det så fint!
   I flera av Alicias tankar kan man dessutom känna igen sig! Trots att hon är galnare än jag!

Så, får jag skriva lite om slutet nu? JAG. ÄLSKAR. DET!!!

Utdrag:
   "Vet du vad det bästa med dig är?"
   "Nej."
   "Att du är så sjukt gammal."
   Hon rynkar sina vita ögonbryn mot mig.
   "Jamen", fortsätter jag. "Du är så old school-gammal, liksom. Det är inte bara det att du är över åttio. Du rullar upp ditt vita hår på papiljotter och har knästrumpor under kjolen också. Det är coolt. Jag gillar inte sådana där moderna mormorar som springer omkring i jeans och färgat hår."
   "Mormödrar."
   "Va?"
   "Det heter inte mormorar, det heter mormödrar."
   "Whatever."

Mormorar... Om jag kände Alicia skulle jag nog köpa en ordbok till henne.

1 kommentar:

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D