tisdag 3 juli 2012

Monstrets dotter

Författare: Kristin Cashore
Antal sidor: 508
Förlag: Semic (Jättestort tack för boken)
Översättare: Carina Jansson
Originaltitel: Fire
Serie: De utvalda 2
Första meningen: Larch tänkte ofta att om det inte hade varit för hans nyfödde son, skulle han aldrig överlevt sin hustru Mikras död.


Handling:
Detta utspelar sig i Dells, en värld som istället för särlingar är full med monster. Monster i form av vilket djur som helst, fast med andra färger, rosa, röda, blå och så vidare.
Flamma är det sista kvarlevande mänskliga monstret. Hennes skönhet är oemotståndlig och hon kan ta över folks sinnen. Så om man inte lärt sig att stå emot hennes krafter kan hon bli livsfarlig.
Men Flamma har aldrig velat skadat någon, utan försöker istället bevisa att hon inte är som sin döda far - Cansrel. Cansrel var en sån som utnyttjade krafterna för egen vinning. Flamma försöker använda dem så lite som möjligt. Hon täcker oftast för sitt klarröda hår och gör allt för att dölja sin skönhet. Men bara för att man blir kallad för monster, betyder det inte att man ser ut som ett.

Omdöme:
Men herregud...
Kristin Cashore har ännu en gång gjort mig mållös. Jag minns på ett ungefär hur jag kände mig när Tankeläsaren var utläst. Såhär som jag känner mig nu! Tom, sorgsen, ensam... Jag skulle kunna köra med omläsning nu på en gång.

För det första: Karaktärerna.
De är så härliga och olika och älskvärda och GUD! Det är verkligen jättekul att jag kommer att få återse karaktärerna från Tankeläsaren i sista delen, men det skulle inte göra något om de från den här boken också skulle komma.
Jag älskar verkligen allihopa! (Förutom de som man troligtvis ska hata... ) Flamma, Brigan, Clara, Roen, Brocker. Det finns flera som jag kanske inte riktigt älskar, men som jag verkligen gillar jättemycket!

För det andra: Idéerna!
Jag menar, särlingar, monster som inte ser ut som monster. När jag tänker på monster så tänker jag oftast på små leriga klumpar med tre ögon och tentakler eller nåt sånt. Kristin Cashore har gett mig en helt annan syn på det!

För det tredje: Känslorna.
Ibland kom jag på mig själv med att le, ibland med att oroa mig så att jag började skaka, ibland med att bli väldigt väldigt väldigt ledsen.
Som när (Världens största spoilervarning! Om du inte läst boken vill du verkligen inte veta det här jag lovar! Markera för att läsa) Archer dog. Archer var aldrig någon favoritkaraktär, men gud vad ledsen jag blev. Mest för att Flamma själv var så ledsen. Det smittade av sig. (slut på spoiler.)

Utdrag ut boken (En liten spoilervarning här också):
"Vi borde försöka sova, milady", sa han. "I morgon hoppas jag kunna föra oss så långt som till Gråsjön."
"Bra", sa Flamma, "för jag vill ta ett bad."
Brigan lutade huvudet bakåt och log mot natthimlen. "Väl talat, milady. Världen kanske rasar samman, men vi kan åtminstone ta oss ett bad."


Det här är en serie jag tycker alla ska läsa.
Så nu återstår bara frågan: Ska jag läsa sista delen på engelska eller ska jag vänta till nästa år då den kommer på svenska?

Betyg:
9,5 av 10

3 kommentarer:

  1. Visst är den bra, jag älskar den verkligen!

    Det är den stora frågan för mig också...

    SvaraRadera
  2. Bra recension! Jag håller på att läsa boken just nu, så jag hoppas att jag tycker lika mycket om den som dig! :D

    SvaraRadera
  3. Jag läste sista boken på engelska, men om jag hade kunnat ändra på det hade jag gjort det för jag tror att jag hade tyckt den var bättre på svenska då jag hade förstått allt :/

    SvaraRadera

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D