lördag 28 juli 2012

Delirium

Författare: Lauren Oliver
Antal sidor: 465
Förlag: Bonnier Carlsen
Översättare: Helena Ridelberg
Originaltitel: Delirium
Serie: Delirium-trilogin 1
Första meningen: De farligaste sjukdomarna är de som får oss att tro att vi är friska.


Handling:
Kärlek är en sjukdom.
Kärlek är ett brott.
Regeringen kontrollerar allt.
Skulle du ge upp eller kämpa emot?

Snart är Lena 18 år och ska genomföra behandlingen. Då kommer hon inte längre kunna få sjukdomen Deliria, eller som vi skulle säga, "hon kommer inte längre kunna bli kär." I hela sitt liv har Lena längtat efter att bli botad, och hon har drömt om att regeringen ska para ihop henne med en partner. Hon har aldrig varit särskilt svår att handskas med, gör alltid som hon blir tillsagd, och är väldigt noga med reglerna. Men så träffar hon Alex, och allt förändras.

Omdöme:
Det första jag sa när jag läst ut den var: "What the hell!?" Sen insåg jag att jag lyssnade på låten My heart will go on och då började jag otroligt nog att gråta. Nu kanske ni som har läst den tänker: "Va? Gråta till den här boken?" Nej, jag förstår inte heller. Men det kändes som om allt blev så känslosamt och fint och hemskt och det är så vackert skrivet! När (Spoiler, markera för att läsa) Lena ser att Alex står kvar på andra sidan stängslet och beskriver honom som det vackraste hon någonsin sett. Jag kunde se allt som hände på de sista sidorna så tydligt. Hur vakterna springer mot honom från alla håll som om de ska slita honom i stycken... Och sen hur hon springer, för att Alex sa åt henne att göra det. (slut på spoiler) Det blev för mycket känslor... Så när jag gråtit klart kollade jag på lite roliga videor på Youtube. Sen läste jag slutet igen, och lyssnade på låten Run med Leona Lewis (jag är så bra på låtval!!!) Allvarligt så passar den låten ganska bra in på bokens handling, i alla fall vissa meningar. Som till exempel: You've been the only thing that's right, in all I've done.
Men nu ska jag sluta skriva om slutet... (vilket blir svårt, för jag har läst om det säkert 75 gånger.)

I början var det lite svårt att komma in i den. Det kändes som om det bara var massa information och till slut blev det lite tråkigt. Men sen, då minsann! 

Karaktärerna är väl okej. Jag har inget emot Lena, fast hon är absolut ingen favoritkaraktär. Alex är lite väl perfekt, men bortsett från perfektionen är jag nog lite förälskad i honom. 
Hans hår är gyllenbrunt, som löv om hösten precis när de håller på att skifta färg, och han har klara bärnstensfärgade ögon.
Hur tusan kan man inte falla för det där? Bärnstensfärgade ögon liksom!
En annan karaktär jag verkligen gillar är Grace. Henne hade jag velat se mer av. Trots att hon är så ung, så känns det på något sätt som att hon vet vad kärlek egentligen är.
Lenas moster Carol påminner mig om styvmamman i Askungen, och Jenny påminner om ena styvsystern. 

Det jag saknade lite var dialoger. Fast det är mest en personlig sak, eftersom jag älskar dialoger.
Så jag kan inte säga att boken har blivit en ny favorit, fast den är absolut läsvärd!

Nu funderar jag på att vänta tills nästa del kommer ut på svenska, eller läsa nästa del på engelska, för att inte veta vad som händer gör mig galen!

2 kommentarer:

  1. Visst är den bra :D (Och den är ännu bättre på engelska, jag håller på med den på svenska nu)!

    SvaraRadera
  2. Jag råder dig att läsa på engelska, Lauren Olivers språk är så fantastiskt vackert. :)

    SvaraRadera

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D