söndag 3 juni 2012

En sån där vidrig bok där mamman dör

Författare: Sonya Sones
Antal sidor: 318
Förlag: Bonnier Carlsen
Översättare: Ylva Stålmarck
Första meningen: "American Airlines Flight 161" eller "Jag är inte så deprimerad, med tanke på att den här gigantiska, vingförsedda silverkulan dundrar bort med mig från precis hela mitt liv." (Det beror på hur man ser på det hela)

Handling:
När Rubys mamma dör tvingas hon flytta till L.A för att bo hos sin pappa. Pappan som lämnade hennes mamma innan hon var född. Pappan som med hjälp av sina skådespelartalanger har blivit stenrik. Pappan med det fånigaste namnet i världen - Whip Logan.
Ruby hatar L.A från första början. Allt är så olikt Boston. Och i L.A finns inte Rubys bästa vän Lizzie eller pojkvännen Ray som hon får träffa först på Thanksgiving. Hur ska hon stå ut tills dess? Kommer hon passa in på den snobbiga privatskolan som Whip har fixat in henne på? Och kommer hon någonsin kunna gråta igen?

Omdöme:
Nu ska vi se hur jag ska formulera mig här för att inte avslöja något....
Först tyckte jag Ruby var väldigt orättvis mot sin pappa. Hon gav honom liksom ingen chans. Såklart måste det ha varit svårt... Jag menar, mamman är död och hela ens liv har vänts upp och ner. Fast det blir ju inte bättre av att man bestämmer sig för att hata någon. (Speciellt någon som man bor med)
Men själva boken tyckte jag var väldigt bra. Den var skriven på ett sätt jag inte var van vid (diktform kanske?) Fast det var inget jag irriterade mig särskilt på.
Språket var behagligt och det var roligt att läsa. En sån här handling skulle man kunna göra väldigt sorglig. Men Sonya Sones valde att göra den mer komisk istället, och det går lika bra det ☺ Jag säger inte att det här var komedi! Men den var inte särskilt deprimerande (Som boken "Pojken som kallades Det" ska vara. Jag har inte läst den men alla jag frågat säger att den är hemskt sorglig)

Betyg:
7,5 av 10

4 kommentarer:

  1. Du är duktig på att recensera!

    SvaraRadera
  2. Sv: Nä, jag tror verkligen inte att du har dissat mig. Anledningen till att den inte syns är bara att jag har varit för lat för att kolla igenom kommentarerna ordentligt och godkänna dem för jag brukar svara innan jag godkänner så att jag vet vilka jag har svarat på.
    Det är ju kanske inte världens smartaste att stressa på en berättelse som kommer räknas in i betyget, men kände verkligen att jag ville bli klar med den, annars tror jag att den hade kunnat bli lite bättre i alla fall :)
    Jag är också en trettonårig tjej som älskar att skriva :)

    Har kollat in på bloggen du skriver berättelser på, men inte läst någon än, men det ska jag göra snart :)

    SvaraRadera
  3. Svar: Du borde verkligen vara stolt för att du tog dig igenom den, jag har hört att den kan vara rätt jobbig ibland. Synd på ett sätt att du redan läst den för då kan du inte vara med och läsa tillsammans med oss:(

    SvaraRadera

Hej! Jättekul att du vill kommentera! Men acceptera att kommentarer som jag inte tycker är nödvändiga kommer att tas bort! :D